grunden till texten är klar. de tankar jag vill dela finns där. nu återstår kopplingen till litteratur. jag ska bara hitta den. men när jag ska öppna pdf och pp på datorn finner jag mig surfandes bland bloggar istället. jag borde ägna mer tid till mitt. teckningsblocket känns viktigare än litteraturen. jag överväger att strunta i att klockan är natt.

Vårens förskoleprojekt

Start i samtidskonsten

Patricia Piccinini, The Young Family, 2003

Louise Bourgoise, Mama, 1999

Patricia Piccininis verk väcker kommentarer. en tjur... det ser ut som en navel... grisvattenko... Mama väcker frågor. Hur stor är de? Finns den i verkligheten?

Vad finns i verkligheten och vad är fantasidjur?

Egna skapelser

Hur ser det ut där de bor?

Studiebesök på Sjöfartsmuseet

En egen utställning

utfodrat lugn

Efter föregående kurskväll kom inspirationen till början på sluttexten. Påbörjad får den gro. Bli något att redigera innan tankarna delas. Mot slutet av tre dagars ledighet närmar jag mig den åter. Som vanligt lagom till sömnen borde uppmuntras. Men jag hamnar på gruppexaminationsspåret istället. Det finns trots allt en del material. En påminnelse i mobilen om att hämta mer på jobbet. Veckans kvällsaktiviteter skrivs in i kalendern. Tid för mer läsning längre fram. Semesterlängtan har slagit bo. Framtids- och nutidsdrömmar blandas. I höst blir fokus mitt.

bygglov

Av någon anledning finner jag att tre av fyra barn/elevgrupper arbetar med miljömodeller. Varken på förskolan eller i bildsalen finns det någon plats för mer. Hur blev det så måntro?

Många mil bort bygger föräldrarna hus i naturlig storlek. Själva konstaterar vi att mer utrymme än 38kvm bor långt fram i framtiden.

Projektet till kursen driver vidare utan att jag finner tid för samlande. Jag hoppas att bilderna jag tagit fortfarande lever åtminstone.

samtidsdjur

Har de senaste veckorna på olika sätt arbetat med bilder av Patricia Piccininis samt Louise Bourgeouis konst. Med 5åringar, 11åringar och 13åringar har samtal förts. Vi har kommit in på barnafödande i Kina, vad konst är, djuruppfödning, byggsatser, sex och mycket mer. Förutom diskussioner blev det hos 5åringarna bilder på bland annat flygande spindlar och en penisfisk.

Spindlar och fantasidjur

Ett arbetsnamn och en plan. Jag planerar och visar för kollegorna. Vi har varsin ateljégrupp med 8-9 barn i varje. Såhär har jag tänkt, de vill också. Så jag berättar och förklarar idé. Öppet ska det vara.

Spindlar och fantasidjur

StopMotion-Projekt?

Syfte:

• få erfarenhet av IKT
• öva berättande, kommunikation
• använda fantasi och kreativitet
• diskutera fantasi och verklighet

1. Gör en bildsökning i Google och titta på:

• Louise Bourgeois Mama
• Patricia Piccinini

2. Prata med barnen om andra fantasidjur. Egna, påhittade, från sagor eller filmer

3. Börja göra figurer, valfri teknik

4. Manus. Hitta på en berättelse med djuren. Behövs det fler figurer? Ska alla vara med i samma.

5. Gör en bakgrund. Hur ser det ut där djuren lever?

6. Spela in filmen

7. Redigera

Vi vet inte hur lång tid och vad det blir av det, säger jag.

Men hur gör man spindlar?

Lås dig inte vid det. Det kanske inte blir spindlar, men man kan ju använda ståltråd om nån vill göra det.

Vi fortsätter prata och känner oss hyfsat överrens tror jag.

Hemma efter träningen funderar jag vidare. Är syftet rimligt? Kommer ämnet från barnen? Hur motiverar jag medieform? Jag ger mig själv svar, sätter ut ett frågetecken och påminner mig om öppenheten.

ljus och skuggor

En dag då barnen var få och de vuxna många fann jag tre flickor i ateljén. Jag hade tagit fram projektorn för att testa hur man kan arbeta med ljus och skuggor. Rätt snart befann sig de tre barnen framför lampan.

De upptäckte hur skuggorna växer när man går närmre lampan och lekte i solljuset på golvet innan vi satte upp ett papper på väggen för att rita.

Kan man rita av skuggan? Kompisen får försöka först. Men man vill gärna försöka själv. Jag fick testa också för att slutligen även bli avritad.

Patricia Piccinini

Angående dagens workshop. I huvudet kokas det med brittisk dokumentär om sent barnafödande och älskade barn på jobbet. Och jag funderar på valen som görs. Försöker förstå mitt eget resonerande om vad som är rättigheter och vad som är rätt.

Hur kan konst inspirera till arbete i ateljén?

Petra Bodén bilder och skulpturer känns som tagna ur en saga och skulle kunna vara en bra ingång till ett historia. Då vi arbetat en del med sagor tillsammans med barnen, de har stort intresse för film och vi arbetar för att föra in IKT i verksamheten dyker tanken på att göra film upp.

Under basgruppsdiskussionen bestämde vi oss för att arbeta vidare med bilden Förundran.

(http://www.konstepidemin.se/)

Jag har själv just börjat experimentera med Stop-Motion eftersom flera av de äldre eleverna är intresserade av det och jag har sett exempel på hur andra arbetar med det i skolan. Det är en teknik som jag tror även skulle passa de yngre barnen.

En tanke som dök upp i basgruppen var att låta bilden finnas i barnens miljö för att se vilka diskussioner som skulle uppkomma. Nästa steg i min planering är att i en gemensam samling kring bilden, med start i frågan: Vad är det hon ser? Följdfrågor kan vara: Vad kommer att hända? Hur ser världen runtomkring ut? Vem är det på bilden?

Utifrån diskussionen kan vi sedan skapa en miljö och därefter eventuella figurer. Historien får sedan växa fram under arbetes gång, då barnen gärna skapar berättelser i stunden.

fäktning

så som det ska vara varje dag egentligen, sa vännen.



mattematerial kan man tro. men det är såklart en byggsats för svärd och en och annan pistol. prickar och siffror i långa rader. det var någon som visste det med en gång och sedan dess har det varit självklart för dem alla. varje gång lådan tas fram är det någon som visar.
en av dessa dagar som inte är som andra satt jag där i rummet och var kung. fick gåvor och krona. blev störtad, försvarad och återtillsatt. toalett- och drickapaus. sen fortsatte vi. agerade fredsmäklare och krigsherrar.


nästa vecka är allt som vanligt igen.

Exempel på 3dim arbete

Vi har arbetat med musik. Barnen har fått se en del instrument och bilder på andra. Saxofon, flöjter och trummor blev det i första lervändan.

Kroki

För några veckor sedan fick vi i uppgift att se hur barnen tecknade kroppar i olika positioner. Tanken var att vi skulle se hur de gjorde utan att säga något om det. Jag valde dock att diskutera med barnen och låta dem stå modeller för varandra, eftersom jag vet att de gillar att vara delaktiga. Barnen var mellan 3,5 och 5,5 år.

En del av dem valde att teckna modellen på samma sätt oavsett om modellen stod eller satt, andra funderade och diskuterade för att komma fram till något. En flicka valde tille exempel att rita ett barn som satt på samma sätt som dem som stod, då benen sågs rakt framifrån i båda fall. De flesta valde dock att visa armpositionen på sina figurer.

En av flickorna visade hur kompisen satt genom att teckna denne från sidan.

En pojke valde att rita alla sina figurer på samma papper. Alla figurer är ritade på samma sätt, men det var viktigt för honom att han hann rita alla kompisar som var med.

Andra höll isär vem som var vem genom att rita av kläderna. Här har en flicka ritat kompisens blommiga tröja.

Workshop

Därför

Det står i läroplanen. I litteratur. Och i stunden finns den där. Eller kanske här. Känslan av skapandets utvecklande kraft. Att upplevelser och undersökande skapar erfarenheter om världen. Motorikövande. Tillfälle till lärande och reflektion genom att studera, se, göra, pröva. Upplevelse. Förståelse. Roll. Funktion.

Gardner skriver om multipla intelligenser och Malaguzzi om barnens hundra språk*. Vi måste sträva efter att utnyttja så många som möjligt konstaterar de. Lowenfeldt, Read, Arnheim och Vygotskij har sina teorier med olika slutsater om vilken roll pedagoggen bör ha. Löfsted** skriver om dem. Liksom henne finner jag en slutsats där förståelse för barnens värld, visuell förmåga och ledning är delar av en pedagigisk roll värd att sträva efter.

Att läsa om det är fint. Men att se det är bättre. Lockar till revolution.

På vägen har jag börjat göra min egen bild av vad det handlar om. Säkert har jag hittat den någonstans och gömt den i mitt minne utan att registrera ursprunget. Inte vet jag. Men dethär tänker jag mig att det handlar om:

*Reggio Children. (2001) Project Zero: Att göra lärandet synligt - barns lärande individuellt och i grupp. Stockholm: Stockholms universitets förlag.

** Löfstedt, Ulla. (2004). Barns bildskapande: Teoretiska perspektiv och didaktiska konsekvenser. Jönköping: Jönköping Univ. Press.

Färguppgift

Förra veckan lät jag barnens intresse styra vad vi skulle fortsätta med, efter en stunds arbete med portfolios och självporträtt. Det första de sa var att de ville rita med de svarta pennorna. Det är blyertspennor av bättre kvalitet och med olika hårdhet som blivit en favorit, men inte alltid är framme. Ulla Löfstedt konstaterar detsamma i Barns bildskapande och menar att många barn gärna gör "petiga " blyertsteckningar. I detta fall tog jag barnen på orden och tog förutom pennorna även fram kol, svart oljepastell och svarta vaxkritor. Barnen sätter igång att rita och pratar samtidigt om vad de gör.

Det är en gris! utropar en pojke på drygt 5 år och får medhåll och kommentarer av kompisarna.

Jag kan rita en drake, säger en av flickorna som är ett år yngre.

Kolla denna! utropar en pojke.

Kolla denna! kontrar en annan.

Vilken häftig svart, säger jag när jag ser ett barn gå igång med en tjock oljepastellkrita.

Jag ska göra hela svart, svarar han.

Får jag den nu? frågar kompisen. När det dröjer går han och kollar i lådan varifrån jag tog fram kritorna.

Det fanns en till. Jag ska också göra hela!

Jag ska göra hela! upprepar den första pojken medan han ritar.

Denhär kommer ta slut, konstaterar han sedan och håller upp kritan.

Efter en stund fann barnen, i jakt på fler tjocka oljepastellkritor, även andra färger. Jag lät dem arbeta fritt för att se vilka idéer som dök upp. Barnen diskuterade med varandra och arbetade intensivt.

Jag har målat jättemycket! säger en av de yngre flickorna.
Kolla på mina händer, säger en annan och visar upp dem.

Ofta försöker jag låta barnen få tid till både styrt och fritt arbete i ateljén. Många idéer om vidare projekt just ur det fria, som på så sätt fungerar som förstudier. Min första tanke efter detta tillfälle i ateljén var att fortsätta med färgen svart, genom att kolla på olika slags svarta. När jag kollar igenom dokumentationen funderar jag dock på om det inte blir något annat.

no1

första träffen med senaste basgruppen

ibland tycks dygnen ha för många timmar. och när jag sitter på de små stolarna och turen kommer till mig att berätta om mitt jobb låter det inge vidare. kvällen innan har vi suttit på jobbet och konstaterat hur jäkla bra vi faktiskt är. boken full med igenkänning ligger i väskan. jag har visat på jobbet, för det var stört omöjligt att komma ihåg titeln annars. lyssnandets pedagogik får förhoppningsvis öppnas av fler på jobbet. dagen efter sitter jag i kommunhuset och lyssnar på Gunnar Hyltegren. axlarna känns lite lättare sen, men det är ändå skönt att en av finaste vännerna gör mig sällskap på lunchen. vi behöver inte mingelsocialisera.

Del 1b

Min ateljé

Utformningen av ateljén på min arbetsplats är skapad av oss pedagoger det senaste året. Från ett trångt och undangömt rum har vi flyttat den till ett stort, luftigt, ljust och centralt. Där finns både material som är lätttillgängligt för barnen och synligt, men tillgängligt endast med pedagogers hjälp. Det finns ståplatser vid stafflier, sittplatser vid ett gemensamt bord och golvyta vid större arbeten. Vi har även platser och teckningsmaterial för barnen utanför ateljén, då det finns tillfällen under dagarna när de rita trots att det inte finns möjlighet att gå in med en pedagog i ateljén.

Ett stort rum centralt i verksamheten fungerar bra och är inbjudande. Min erfarenhet är att ett rum där man kan arbeta med olika material i olika delar av rummet fungerar då barnens fria projekt ofta kräver olika. Då det kanske bara finns en pedagog tillgänglig och barnen dessutom kanske går mellan arbeten eller hjälper varandra är det viktigt att klunna se vad alla arbetar med. Vad jag mer skulle önska är förvaringsrum i anslutning, där exempelvis kartonger och annat byggmaterial skulle kunna förvaras när det inte används utan att det störde den visuella miljön i ateljén. Möjlighet att såga och spika är något jag skulle önska i ateljén. En ateljé öppen för skiftningar och frihet. Dess fysiska storlek är något som till viss del är beroende av storleken på barngruppen. Ett ordetligt stort rum där det finns möjlighet att arbete lugnt och bre ut sig när man är mindre antal barn, men ändå har plats för många när arbetet är annorlunda är något som jag önskar oavsett.

Inspirera varandra?

Visst är det viktigt att barn för möjlighet att koncentrera sig i fred ibland. Jag har trots alla fönster i vår ateljé, mot andra rum och gård sällan upplevt dem som störande för barnen. Ofta har barnen utanför längtat in, medan barnen där inne har arbetet oberörda eller glatts åtr uppmärksamheten. Att våga visa och vara stolt över vad de gör anser jag är en viktigt del av det skapande arbetet. En öppen fysisk miljö bidrar och gör det naturligt. Men naturligtvis är det viktigt att det finns platser i rummet som inte är lika exposerade, där barn kan välja att arbeta om de vill vara ifred.

Kladd eller inte?

RE-filosofins skapande arbete, med sinnesupplevelser och lekfullhet kan nog ibland ses som kladd från ett utifrånperspektiv. Men ser man de små upptäckterna mitt i allt annat ser man också värdena. Vid andra tillfällen är syftet något annat, exempelvis vid avbildning. Då är det upp till pedagogen att göra en avvägning och kanske låta barnens dagsform avgöra vad man kan förvänta sig av dem.Vissa barn väljer ”kladd” när de känner att de inte behärskar uppgiften. Då kan man finna sätt att stödja dem i arbetet och våga.

Del 1a

Sammanfattning och kommentarer till Tarja Häikiö text

Tarja definierar temaarbete som en del i helheten, en grund öppen för förändringar. Förändringarna baseras på olika former av observationer. Arbetet kan vara kunskaps- eller probleminriktat. Hon skriver vidare om skapandet och hänvisar till Ingelstam som i sin tur hänvisar till Dewey när de beskriver skapandet som sinnesträning. Utifrån bland annat Vygotskijs teorier samt sina egna erfarenheter som ateljerista har Tarja själv funnit en metod för skapande arbate med barn; ”se – uppleva – återskapa”. Denna öppenhet, att se det stora i det lilla, är vad jag beundrar i Reggio Emila-filosofin.

Då jag läser styckena om Tarjas observationer och erfarenheter av verksamheten i på förskolorna i Reggio Emilia (RE) påminns jag om mitt eget besök där. Barnens arbetet med ljusbord, OH-apparat, returmaterial och floden Po, liksom pedagogernas dokumenterande och organisation är sådant som jag känner igen. Men nu sådär fyra år senare, med en examen och två års egna erfarenheter av arbete inom förskolan, är mitt perspektiv förändrat och bilden av RE ser annorlunda ut. Många tankar om den pedagogiska verksamheten på förskolan där jag arbetar är liknar REs, men organisationenerna skiljer sig. Tidsfördelning och en stark pedagogisk roll ger en professionalism som jag kan sakna i vår vardag. Jag kan se och vara stolt över mycket av det arbete som jag och mina kollegor gör tillsammans med barnen. Öppenheten i skapandet som jag beundrar i RE-filosofin finns ibland, men pedagogisk tradition och förväntningar hindrar ofta. Under besöket på Fjärilen i Kungsbacka såg och reflekterade jag över att vi gör många bra saker i vår verksamhet. Den avgörande skillnaden är dokumentationen, som vi skulle kunna använda för att stärka professionalismen i vår roll som pedagoger. Tarja skriver om hur pedagogerna i RE analyserar barnens bildskapande och använder Munaris material. De vågar det enkla och tar sitt arbete på största allvar. Då Tarja tar upp diskussionen om dokumentation och marknadsföring med pedagogerna i RE konstaterar de just att det är led i att visa professionalism och ger värde åt barnens arbete. Dokumentaionen fungerar även identitetsspeglande för barnen.

Vikten av dokumentation är något som vi börjat samtala om på förskolan där jag arbetar det senaste året. Där har portfolios använts länge, men dess förankring i verksamheten har de senaste åren varit svag. Genom att revidera dess utformning samt prova olika former för verksamhetsdokumentation känns arbetet mer aktuellt. Barnens och föräldrarnas delaktighet i detta är något vi just nu arbetar för att utveckla. Även Tarjas beskrivning av arkitektur, inredning och matens betydelse för verksamheten i RE för mig att fundera över motsvarigheten på min arbetsplats. Något som ständigt diskuteras i arbetslaget och de delar som vi har möjlighet att påverka utvärderar vi löpande.

Del 2

Reflektioner kring ens pedagogiska roll är något som ständigt finns närvarande, vissa dagar mer än andra. Med en krönika och ett reportage i Bild i skolan tar jag en paus från det tunga i livet som omger mina nära och mig just nu och funderar över min lärarroll. Handledare i kreativa processer kanske kan vara en titel värd att sträva mot. Jag tänker på rollen jag har just nu, där både skola och förskola ingår, och konstaterar att jag trivs bättre som förskolelärare än bildlärare. Förutom samhörighet med kollegor, lokalers möjlighetar och relationen till styrdokument är det relationen till barn och elever som fäller avgörandet. Så tänker jag på hur en roll som ateljérista på förskolorna i området skulle kunna se ut och blir lätt avskräckt. Medveten om att intresse hos barn kan fångas snabbt, men att relationer tar tid att bygga. Som ateljerista skulle jag önska mig mycket kontakt med barnen utanför ateljén. Som bildlärare önskar jag mer kontakt utanför lektionsrummet. En pedagogisk handledare i kreativa processer skulle ha det, tänker jag mig.