Det går inte att låta bli

Som ett slag i magen. Ångesten när söndagskvällen blir verklighet. Jag skulle kunna gråta. Hela tiden. Vägrar. Vill att morgondagen ska komma så att väntan är över.  Vardagen är lättare att hantera än oron inför den. Önskar jag kunde gå och lägga mig, men har ingen förhoppning om att kunna sova. Kan inte hantera nervositeten konstruktivt. I tankarna för jag konversationer som eskalerar till obehagliga bråk. Behöver hitta något att sysselsätta hjärnan med. En undanmanöver. Vi måla, men har ingen ingång. Kanske plugga, laga mat, städa eller sy. Vet inte om jag har kraften och tiden. Nej, jag vill inte. Tänker som jag gjort allt för många gånger senaste tiden. Jag behöver skriva. Så jag gör det jag. Osäker på om det egentligen är konstruktivt eller en undanmanöver. Bearbetning med eller av ord. För en stund blir krymper knuten i mellangärdet.

Slut

Skrivarlusten fyller huvudet med ord och gör fingrarna rastlösa. Men jag behöver ett nytt place.

Två gudstjänster med prästen som talar som man tänker, utan röd tråd men som en pågående fläta. Hon ser och bekräftar på sitt bullrigt diskreta sätt.

Tillsammans sover jag bättre än någonsin. Men alla nätter, ensamma sönderhackade eller gemensamma djupa, är fyllda av drömmar. Efter nästan två dagar utan huvudvärk och en för kort natt blir jag hudlös. Nog är det sällskapet som tillåter mig. Han ser med blicken långt bort och efter tårar kan jag kliva ett steg ifrån för att se mer.

Vi lever i växelverkan. Ger och tar. Var för sig tillsammans. Vi har svullnat som efter en operation. Efter månader med tröstätande och stressvält har vi landat i en tillfällig vardag. Med tre hem gror en ambivalent förväntan på tiden med bara ett.

Så följer han med hem. Till det som är mest vårt. Och inget känns finare än det. Så kan jag var i  nu

min vana att fastna i vägandet av ord har aldrig prövats så hårt som nu

Helvetes jävla pissvård

Nonchalanta skitläkare. Satans vårdsystem.

I bilen går jag i bitar. Fastän så kort tid har gått sedan sist överrumplar det mig. Men nu ringer jag inga samtal. I tankarna letar jag i telefonboken. Men det finns ingen som kan säga något som fungerar som klister. Jag måste göra det själv. Så länge. För han sitter inte bredvid mig. Jag kan inte lägga handen på hans knä eller låta fingrarna röra sig i hans nacke. Och han kan inte stryka mig över kinden eller ge mig en blick och fukta mina läppar. Ikväll kan han inte sträcka ut armen så att jag kan lägga huvudet på hans bröst, med pannan mot hans hals och hans arm runt min. Jag kommer inte känna hans andetag och höra hur mina går omlott. Jag kommer inte vakna mitt i natten och omständigt byta till en ställning som fortfarande får hans kropp att röra vid min. Inte än igen.

Så låter jag tankarna vandra till jobbet. Det som får agera vardag just nu. Hade verkligheten sett annorlunda ut hade jag slutat imorgon. Hade jag fungerat annorlunda hade jag inte låtsats om hur verkligheten ser ut.


Men så mitt i allt finns det vackra. Här på sned. Andra gånger i form av en kvällshimmel som kan ta andan ur mig. Om jag hade någon att ta. Och jag slås av hur riktigt det känns att det är med skogarna som omgivning jag ska bo. I en samskapad vardag. Med honom som ger mig andan åter.

nu vore det bra om jag var en sån som kunde måla ur mig känslorna

(jag är tvivlande till om sådana faktiskt existerar. om det går står mitt hopp till att det kan läras)

förresten

man ska tydligen inte tänka för mycket. Tips på hur man låter bli mottages tacksamt. Inser ju att förmågan att multitaska blir ett hinder. Fast jag har å andra sidan aldrig skrivit "kan hålla många bollar i luften" på en jobbansökan

livets första sömntabletter. tänk att en liten stund av morgonen kunde ägnas åt djupa andetag

Som trädgårdsterapi

Promenader, vila, skapande, 11-kaffe, småprat, livsplaner, rensande. Jag tar tiden och försöker hitta gammalt och nytt. Prövar i tanken och med händerna. Ibland lyckas jag, ibland blir det en början, ibland ett slut. Snart börjar en ny vardag.

något väldigt jag

något flygande

något på gång

något att hoppas på



något jag försöker behärska