som vanligt, fast inte alls

Ibland känns framtiden mer närvarande än annars. Som när det känns helt rätt att surfa runt bland sidor man inte riktigt vågat tänka på tidigare. Och idéer som tidigare nämnts i hemlighet med kollegor skrivs på papper och diskuteras med utomstående. Men just idag tänker jag bara på alla borden, som känns för stora för den lilla energi som ryms i min kropp. Jag försökte faktiskt, men fann mig snart ha ägnat timmar åt något som inte är värt hälften. Smått skamsen över att jag inte kan mer än fundera på Anngus utmaning med tecknade ansikten varje dag, visar jag det enda jag lyckats producera den närmsta tiden. Det är, förutom Tvns fulkultur och det jag gör för jobbets räkning, dåligt ställt med kulturen i mitt liv. Desto bättre lyckas jag med en annan utmaning. 34 burpees har jag gjort idag, och fastän veckan varit sådär har jag varit på två grymma pass. Snygg, men inte särskilt smart. Så jag ställer mig frågan om det alltid kommer vara antingen eller. Om lusten, energin, viljan eller tiden inte kommer räcka till för att jag ska hålla mig i form på alla sätt. Säkert handlar det, liksom med träning, om att leta upp tiden som finns där. Prioritera bort de måsten som inte är mina egna, egentligen. Eller förlika sig med att livet och jag med det, faktiskt går upp och ner.

Skryt

Jag är 30 år. Jag har arbetat in det i huvudet och det känns både fel och rätt. Att förlika bilden av en 30åring med bilden av mig själv. Visst är det bilden av en 30någontingåring jag ska göra mig av med, men den har bott där så länge. Så jag har klippt håret som när jag var tonåring, varit på livets första massage och i lördags köpte jag ett par rosaröda byxor som alla på jobbet säkerligen tycker är galna. Snygg, cool, självsäker 30åring som kan överraska ska jag vara. Och i fantastiskt bra form så klart. En mils löpning kommer aldrig mer vara ett problem. Resten av livet har börjat. Nöjd i vår etta, glad åt att pojken får jobba med sin dröm. Jag kommer få min chans med. Och det finns gott om andra chanser att ta fram tills dess. Pojken och jag vet, så gott som man kan veta, att det är vi. Gifta en dag, i hus en dag och om allt går som vi vill även barn. Snart eller om fem år. Time will tell. Jag är med och styr. Har hittat ro, med otålighet som krydda. Jag har en pojkvän som hyr fästningar och köper upp sina pengar på fyrverkerier och födelsedagspresent till mig. Bara det liksom.

som om vi var 25, fast över 40

Bromanceraggade med mannen och hans bästa igår. Nummer byttes och nattligt sms mottogs. Innan dess kolla vi på robotslagsmål och skämtade om stocken vi åt på. Idag kändes en playdate inte som en lika bra idé och vi ignorerade artigt manboyen som förhoppningsvis känner sig lika dagen efter som vi. På samma sätt har jag försökt ignorera faktumet att det finns lektioner att planera (jag får ändå inte betalt för tiden). Istället har jag slagit hans bästa i Wordfeud (som jag senast igår avvisat som sååå oktober 2011), slöat och nykärshemmaflörtat med kärleken. I år fyller vi gamla.

Fri tid

Jag får livets första p-bot och springer en mil snabbare än någonsin förr. Jag sover första julen med kärleken i nytt föräldrahem, spelar spel med nästan vuxna syskonbarn. Sen leker vi med dem som är mindre och kärleken pratar om längtan. Vi slänger saker som väntat och jag flyttar in under sängen. Och med ens plockar jag fram ritbrädan som samlat damm i två år för att leta efter bilderna till historien som växer i anteckningsboken. Det är inte rätt ännu, men jag vinner mark. Och jag tänker att vi måste hitta ett sätt att göra allt dethär även imorgon.

nej, det blir inga mysiga julbilder på fejjan

nog är lussekatter bakade, marknader besökta och hemmet pyntat. men framförallt är betygen satta och många andra måsten avklarade. oavsett vilka måsten som finns kvar håller jag ut nu, med mer ro i kroppen än föregående vecka. om tre dagar sitter kärleken och jag förhoppningsvis i soffan hos päronen. o sällan har jag väl längtat så lite efter snön. låt oss fira och vara lediga först. tills det nya året börjat, milen sprungits och bäbisfiskarna växt sig stora. då kan han få skotta. och fastän jag vet att dagarna försvinner snabbare än jag hinner göra upp planer för dem tänker jag att kanske, bara kanske, lyckas vi göra hemmet än mer hemrymligt någon gång innan vardagen blir vardag igen.

Jag har sovit. Kommit hem från jobbet och sovit. Ätit middag och sovit. Varmkallrosig har jag vaknat till min onsdagskväll. Jag har inte städat, sorterat, kollat julklappar, planerat, fakturerat, målat, skruvat, bokfört, tränat eller gjort något som jag säkert borde ha gjort. Tyvärr är min Tv-onsdag slut och listan fick det att dra ihop sig i bröstet, så jag lägger undan datorn nu.

Bort

Det har mustats. Och jag har beklagat mig. Som en bitterfitta har jag låtit. Över allt som ska vara fritid. Omöjligen har jag kunnat avgöra om det varit blodbrist eller befogat. Men när lugnet kommit till mig och mobilens radiolurar gett upp skaver något annat än tydligare. Och jag svär tyst över chefer som skapat och tillåter arbetssituationer som knäcker. Och jag förbannar oss som skyddar allt annat än det som är värt skydd. Och dendär längtan som kommer ibland smyger fram än en gång. Efter ett nytt hem, en ny plats och nya människor.

Fuck måsten

Tiden räcker inte. Eller är det orken. Jag sover, jag tränar, jag träffar vänner, jag hjälper kärlek, vi hälsar på familj, vi fixar, vi är tillsammans. Däremellan jobb. Stundom underbart, stundom orosskapande. Allt nödvändigt. För lite av en del. En del samtidigt, som TV och radio-underhållningen. Jag söker sätt att omprioritera. Jag vill välja mer. Jag borde göra något annat just nu. Jag borde vara effektivare. Är det någon som vet var man får tag på en såndär sifi-port som förflyttar en mellan platsen på nolltid?

En dag ska jag visa bilder från samlingen om ljuden på morgonen. För mitt i allt lyckas jag ibland med fantastiska grejor.

piffi allkrydda

av någon anledning finns den långa sömnen bara i drömmarna sedan dendär vardagen jag hävdat att jag gillar är tillbaka. så den redan fantastiskt lockande tvångs-kick-offen känns om möjligt än mer motiverad.

men trots enorm trötthet efter intensiva inskolningsveckor med scheman där "någon"-luckorna fylls med timvikarier blir vi inte tjatpedagoger. för vi trivs liksom. med varandra och rollerna vi format. vi gör ett sjuhelvetes bra jobb. så på det för tidiga sena kvällsmötet konstaterar vi att det finns saker att jobba på, men det går bra.

självklart vänder det redan morgonen efter. med skakande ben, ansträngt samlade samtal med föräldrar och gråt i halsen. tur är det då att han som förgyller vår vardag, genom att göra det vi aldrig borde gjort men kommer få gör igen när rektorn blir tvungen att betala full lön, säger att han tycker vi gör ett skitbra jobb. tur också att kollegor kan krama, barn skratta och syster förstå.

och ännu mer tur är det att andra brorsbröllopet på en vecka, som med all säkerhet kommer spä på sömnbristen ytterligare, kommer imorgon. med familjeglädje, hotell och dragspel hela natten.

under tiden sorterar jag bort allt annat än värmande tankar på nästa vecka. det går bara att leva en dag i taget. och just nu visar ju till och med kontoutdraget mer och vågen mindre än vanligt. vad kan väl vara viktigare än det?

åter i vardagen
gillart

att blogga

Läser och ser så mycket dåligt. Ja, dåligt. Och en massa ointressant. Det är måhända en smaksak. All skit gör det svårt att finna motivation för det egna. Allt eller inget tänker jag. För att göra det meningsfullt. Det finns ingen anledning att bara fylla ut plats.

Ändå.

Jag har bokfört o städat också.

so far

Inget målande än. Inga museum. Men vänner. Turer på stan. Bad och långa dar. Och symaskinen har fått leva. Efter klänningen innan midsommar har det blivit mer. En kjol har fått knappar, en klänning gjorts bärbar, en jacka har krympts, en tröja likaså och ett par byxor har förvandlats till klänning. Så jag modebloggar lite. Ta da!

jag har en vision. nu börjar den. oj, vilken rolig vision det är.

planerar semester
har spenderat två kvällar med att kolla resor som jag inte har råd med
så listar jag allt jag ska göra här i staden istället
fri i min egen stad

planen är att jag varje dag vaknar med samma energi som Pippi och liksom frågar mig vad jag ska göra av denna dag. efter fem veckors semester kommer jag vara smal, snygg, klok, inspirerad och tömd. säkert har en hel utställning skapats. och under alla utflykter jag gjort har jag både lärt nytt och återfunnit. samtidigt som jag läst en hel massa böcker.

jojo, så kommer det bli

Försöker bestämma mig för om känslan i kroppen är arg, glad, beskviken, lurad, korkad, lättad eller ?. Just nu har jävligt förbannad mest energi. Kanske delvis bitter över energi som jag lagt där den varit menlös. Och en förundran över att någon kan säga sig tycka vi gör ett bra jobb samtidigt som någon med precis motsatta värderingar får en ny roll med mer inflytande, densamma som vi skulle stå upp mot och påverka. Och jag kan inte avgöra om det är mod att placera någon i en ledande roll när det är en dylik självutnämnd roll som skapat problem förr eller om det är feghet som gör att problem skickas vidare i hopp om att de ska försvinna under mattan. Eller kanske är det brist på förståelse om inte helt enkelt brist på engagemang.

Något är ruttet.

längtar semester. är trött och tråkig. fast skönaste fröken.
kollegan med koll påminner om att jag bara har nio dagar kvar. men jag vill ha pengar också.

Jo, jag hade en plan förstås. Kanske träna, definitivt städa, en tur till stan för att lämna in texten som legat i kuvert i en vecka, kolla lite konst, kanske bokföra. Smygstarta semestern som redan känns. Men min ena vad sover fortfarande sedan brunchsömnen. Två kuvert är igenklistrade och adresserade, fast på skrivbordet. I helgväskan ligger trosor, teckningblock och en bok.

texten är klar. en gång till ska den läsas. om ett par dar.

konstaterar att jag aldrig kan tänka nu utan att tänka sen. vad som potentiellt är världens bästa planer byggs på i mitt huvud. imorgon, nästa sommar, om tio år... liksom varje gång jag sätter mig med mitt eget övergår jag snart till att planera projekt och lektioner. förbannelse eller drivkraft?


appropå träd. vad tror ni om idén "ett träd på tusen sätt"? trädet i sig kanske inte är viktigt. men jag tänker mig det som en ständig bild eller form. tillgängligt för alla. är det så?
jag tänker mig som ett sidoprojekt för hela skolan. alla, barn, elever och lärare får i uppdrag att göra träd på vilket sätt de vill. så kanske man kan visa på variation att beskriva och tolka världen. att allt är tillåtet. och så kan det fungera som inspiration till fortsatt arbete.

grunden till texten är klar. de tankar jag vill dela finns där. nu återstår kopplingen till litteratur. jag ska bara hitta den. men när jag ska öppna pdf och pp på datorn finner jag mig surfandes bland bloggar istället. jag borde ägna mer tid till mitt. teckningsblocket känns viktigare än litteraturen. jag överväger att strunta i att klockan är natt.

framtid. drömmar. verkligheten gör allt verkligt. perspektiv kallas det visst. tiden blir oändligt ändlig. dagen längre. tiden kortare. jag minns inte längre vad som är måsten. inget viktigt görs. allt är väsentligt.

Vårens förskoleprojekt

Start i samtidskonsten

Patricia Piccinini, The Young Family, 2003

Louise Bourgoise, Mama, 1999

Patricia Piccininis verk väcker kommentarer. en tjur... det ser ut som en navel... grisvattenko... Mama väcker frågor. Hur stor är de? Finns den i verkligheten?

Vad finns i verkligheten och vad är fantasidjur?

Egna skapelser

Hur ser det ut där de bor?

Studiebesök på Sjöfartsmuseet

En egen utställning

utfodrat lugn

Efter föregående kurskväll kom inspirationen till början på sluttexten. Påbörjad får den gro. Bli något att redigera innan tankarna delas. Mot slutet av tre dagars ledighet närmar jag mig den åter. Som vanligt lagom till sömnen borde uppmuntras. Men jag hamnar på gruppexaminationsspåret istället. Det finns trots allt en del material. En påminnelse i mobilen om att hämta mer på jobbet. Veckans kvällsaktiviteter skrivs in i kalendern. Tid för mer läsning längre fram. Semesterlängtan har slagit bo. Framtids- och nutidsdrömmar blandas. I höst blir fokus mitt.

6åringarna. dessa växande människor. ju närmre sommaren vi kommer desto längre in i hjärtat flyttar de. utan att stå still stannar jag upp och ser dem. hela deras personer. tänker att inte kan de vara lika stora som de stora barnen som lämnade oss förra året. de som jag träffar när jag går över skolgården. som ropar "hej Tina" och ibland bjuder på en kram. andra gånger tittar de på avstånd eller säger namnet på en annan fröken.

men det måste vara för tidigt denna gång. jag vill ha dem kvar och njuta lite till. göra allt det som är de mer rättvisa. uppmuntra dem mer. bekräfta dem. göra dem sedda. samtidigt vet jag att det är rätt för dem att lämna. de längtar vidare. till den stora kittlande läskiga skolan eller de hemvana lokalerna där syskonen redan går. o jag ser hur barnen som blir äldst till hösten redan växer in i nya lekar och roller. och det känns rätt.

men först vill jag välja ut fröknar till 6åringarna. så de får en sån som ser vad de behöver. som är bättre än jag på att se dem hela tiden. en sån som de förtjänar. men så blir jag förnuftig och talar om för mig själv att de måste få hitta sina egna relationer.

tills jag hör om fröken som var på besök med faddrar och redan dömt ut han som inte får bli utdömd. han som vi skäller för mycket på ibland fastän han egentligen är världens finaste. ska han inte få en chans att bli allt han kan förrän skolan är slut om tio år?

så vill jag följa med honom. och alla de andra. så de inte får magsår i försöken att fylla alla krav, eller mobbade för att ingen riktigt förstår dem, eller deprimerade och självskadande för att livet är jävligt, eller uträknade för att de behöver plats som ingen lärare vill ge dem, eller bortglömd för att skolan inte gör plats för alla, eller råkar ut för något annat som samhället rymmer...

skit.
vi måste ha något bättre att erbjuda dem.

Nätverksträff skulle det bli. O nätverkade gjorde vi. På puben på andra sidan gatan. Samtalade istället för att höra mer av vad som låter för samma för att engagera. Är vi redan gamla och trötta eller bara bättre på att prioritera? Jag saknar revolutionen.

nöje vs nytta

Ibland är det svårt att se skillnaden. Vackert arbetande. Olika måsten.

bygglov

Av någon anledning finner jag att tre av fyra barn/elevgrupper arbetar med miljömodeller. Varken på förskolan eller i bildsalen finns det någon plats för mer. Hur blev det så måntro?

Många mil bort bygger föräldrarna hus i naturlig storlek. Själva konstaterar vi att mer utrymme än 38kvm bor långt fram i framtiden.

Projektet till kursen driver vidare utan att jag finner tid för samlande. Jag hoppas att bilderna jag tagit fortfarande lever åtminstone.

reformation

Ser Körlings barn och ser vad jag vill vara. Undrar vad jag är och kan bli. På bilden i mitt huvud har jag kommit närmre än jag var i början. Förmodligen är antingen början eller slutet redigerad i minnet. Vill ha en grupp att känna. Mer tid. På förskolan eller i skolan. Känna alla barn på riktigt. Känna verksamheten så jag oftare kan fråga "Varför gör vi såhär?". Så vi kan stanna upp tillsammans och göra om. Läser här, får idéer där, vaknar och måste skriva något jag tänkt mellan drömmar. Man vill ju vara den bästa man kan vara nu, inte imorgon. Men alltid är något oupptäckt. Tålamodet finns bara med barnen. När jag lyckas vara i stunden. Och kollegors tankar studsar mot mig. Ljudlöst. De ser vad jag förflyttat till periforin. Frustrerade säkert. Med rätt eller ej. Jag prioriterar vad jag kan. Vi påminner oss själva om vad vi glömt att vi lärt. I magen krockar allt med byråkratin som jag fasar väntar. Legitimationen. Förbundet talar om statushöjning. Jag vill hålla med, men anar det värsta. Låst

det var en gång

det är längesen nu. men det är fint att ha den liggande på hårddisken eller usbminnet när det är dags att organisera om och uppgradera.

eleverna vill ha graffitifärger och jag funderar på vad som bör tas upp med chefen och vad man ska låta densamma märka själv. vad jag orkar och var min tid med engagemang ska läggas. kärleken har jobbat på andra sidan och har fått andra perspektiv.

helgont i huvud och rygg med andra funderingar. på vad jag orkar och var min tid med engagemang ska läggas. när lust inte finns. nu och i framtiden. eller är det samma sak?

att ta chansen att skapa sin egen egen drivkraft till nya chanser. visst låter det fint? just idag önskar den största delen av mig att jag kunde nöja mig. se att livet förhoppningsvis är långt och chanser kommer igen eller åtminstone kan skapas senare. vad orkar jag och var ska min tid med engagemang läggas?

å andra sidan. kan jag effektivisera. om jag var tillräckligt motiverad. för mycket tid slösas. om jag bara orkade och kunde bestämma mig för var min tid med engagemang ska läggas.

blablabla

Letar mig tillbaka till Sarah Moon och Lady Warhol på Fotografiska. Har kvar mersmaken.

Glasklart

Surfar skolverket för att kolla om senaste ryktet stämmer. Det gör det inte. Betygen kommer tidigare. Och inte kommer det forsätta vara godtyckligt.

Utdrag ur kunskapskrav för Bild:

Kunskapskrav för betyget F i slutet av årskurs 6

Eleven kan framställa några olika typer av berättande och informativa bilder som kommunicerarerfarenheter, åsikter och upplevelser med ett

enkelt bildspråk och delvis genomarbetade uttrycksformer så att budskapet framgår. I arbetet kan eleven använda några olika tekniker,verktyg och material på i huvudsak fungerande sätt för att skapa olika uttryck. Dessutom kombinerar eleven några olika bildelement på ett i huvudsak fungerande sätt.

...

Kunskapskrav för betyget C i slutet av årskurs 6

Eleven kan framställa några olika typer av berättande och informativa bilder som kommunicerarerfarenheter, åsikter och upplevelser med ett

utvecklat bildspråk och relativt välgenomarbetade uttrycksformer så att budskapet framgår. I arbetet kan eleven använda några olika tekniker, verktyg och material på ett relativt väl fungerande och varierat sätt för att skapa olika uttryck. Dessutom kombinerar eleven några olika bildelement på ett relativt väl fungerande sätt.

...

Kunskapskrav för betyget A i slutet av årskurs 6

Eleven kan framställa några olika typer av berättande och informativa bilder som kommunicerarerfarenheter, åsikter och upplevelser med ett välutvecklat bildspråk och väl genomarbetade uttrycksformer så att budskapet framgår. I arbetet kan eleven använda några olika tekniker, verktyg och material på ett väl fungerande, varierat och idérikt sätt för att skapa olika uttryck. Dessutom kombinerar eleven några olika bildelement på ett väl fungerande sätt.

...

samtidsdjur

Har de senaste veckorna på olika sätt arbetat med bilder av Patricia Piccininis samt Louise Bourgeouis konst. Med 5åringar, 11åringar och 13åringar har samtal förts. Vi har kommit in på barnafödande i Kina, vad konst är, djuruppfödning, byggsatser, sex och mycket mer. Förutom diskussioner blev det hos 5åringarna bilder på bland annat flygande spindlar och en penisfisk.

ekorrhjul

tar mig till biblioteket och letar upp boken till kursen. bläddrar och känner igen. jag har gjort dethär förr. kanske som barn, men också som vuxen student. skit. nog påminns jag om sånt jag glömt att jag lärt. säkert behövs det. och på något sätt är det väl jag själv som envisas med att gå tillbaka. men jag saknar nyheter. alltför mycket känns som upprepning. jag lutar mig tillbaka och lyssnar med distans. säger några ord när jag tycker det är värt det. om jag bara tog mig för att leta nytt. tur är att barnen, finaste kollegan och några guldkorn ger driv.


Den farliga resan, Tove Jansson

Spindlar och fantasidjur

Ett arbetsnamn och en plan. Jag planerar och visar för kollegorna. Vi har varsin ateljégrupp med 8-9 barn i varje. Såhär har jag tänkt, de vill också. Så jag berättar och förklarar idé. Öppet ska det vara.

Spindlar och fantasidjur

StopMotion-Projekt?

Syfte:

• få erfarenhet av IKT
• öva berättande, kommunikation
• använda fantasi och kreativitet
• diskutera fantasi och verklighet

1. Gör en bildsökning i Google och titta på:

• Louise Bourgeois Mama
• Patricia Piccinini

2. Prata med barnen om andra fantasidjur. Egna, påhittade, från sagor eller filmer

3. Börja göra figurer, valfri teknik

4. Manus. Hitta på en berättelse med djuren. Behövs det fler figurer? Ska alla vara med i samma.

5. Gör en bakgrund. Hur ser det ut där djuren lever?

6. Spela in filmen

7. Redigera

Vi vet inte hur lång tid och vad det blir av det, säger jag.

Men hur gör man spindlar?

Lås dig inte vid det. Det kanske inte blir spindlar, men man kan ju använda ståltråd om nån vill göra det.

Vi fortsätter prata och känner oss hyfsat överrens tror jag.

Hemma efter träningen funderar jag vidare. Är syftet rimligt? Kommer ämnet från barnen? Hur motiverar jag medieform? Jag ger mig själv svar, sätter ut ett frågetecken och påminner mig om öppenheten.

ljus och skuggor

En dag då barnen var få och de vuxna många fann jag tre flickor i ateljén. Jag hade tagit fram projektorn för att testa hur man kan arbeta med ljus och skuggor. Rätt snart befann sig de tre barnen framför lampan.

De upptäckte hur skuggorna växer när man går närmre lampan och lekte i solljuset på golvet innan vi satte upp ett papper på väggen för att rita.

Kan man rita av skuggan? Kompisen får försöka först. Men man vill gärna försöka själv. Jag fick testa också för att slutligen även bli avritad.

Patricia Piccinini

Angående dagens workshop. I huvudet kokas det med brittisk dokumentär om sent barnafödande och älskade barn på jobbet. Och jag funderar på valen som görs. Försöker förstå mitt eget resonerande om vad som är rättigheter och vad som är rätt.

det är bra fint med elever o ungar

han kan han

...eric ericsson. ny inspiration i Till vederbörande

orosdi-back.com

Hur kan konst inspirera till arbete i ateljén?

Petra Bodén bilder och skulpturer känns som tagna ur en saga och skulle kunna vara en bra ingång till ett historia. Då vi arbetat en del med sagor tillsammans med barnen, de har stort intresse för film och vi arbetar för att föra in IKT i verksamheten dyker tanken på att göra film upp.

Under basgruppsdiskussionen bestämde vi oss för att arbeta vidare med bilden Förundran.

(http://www.konstepidemin.se/)

Jag har själv just börjat experimentera med Stop-Motion eftersom flera av de äldre eleverna är intresserade av det och jag har sett exempel på hur andra arbetar med det i skolan. Det är en teknik som jag tror även skulle passa de yngre barnen.

En tanke som dök upp i basgruppen var att låta bilden finnas i barnens miljö för att se vilka diskussioner som skulle uppkomma. Nästa steg i min planering är att i en gemensam samling kring bilden, med start i frågan: Vad är det hon ser? Följdfrågor kan vara: Vad kommer att hända? Hur ser världen runtomkring ut? Vem är det på bilden?

Utifrån diskussionen kan vi sedan skapa en miljö och därefter eventuella figurer. Historien får sedan växa fram under arbetes gång, då barnen gärna skapar berättelser i stunden.

lever

just nu är jag stark. skriver inte på papper i första omgången, men i andra. berättar min uppfattning om kollegor när chefen frågar, med nyans hoppas jag. frågar tillbaka varför hon anställt som hon gjort. gör planer för hela verksamheten och driver förändring, långsamt.

fortfarande är jag något smygande. hoppas att jag inte tar i för mycket. för det finns andra dar när jag känner mig mentalt klappad på huvudet av folk som inte har med handen där att göra. hoppas det går att förändra utan att göra deras misstag.

kärleken och jag gör just ingenting, och njuter. småretas om det som inte spelar någon roll. för långsamma, månadslånga, samtal om framtid. letar lösningar i väntan på egna beslut. tiden går fort, livet långsamt.

om några dar ringer klockorna i kyrkan inte långt härifrån. därinne kommer ett liv sörjas.

veckosummering

flickorna som är inne i målarfas tar plats och tar för sig i ateljén utan att fråga. ingen vuxen stänger dörren med öppetider.
åttorna går igång på Banksy och verkar tycka konsthistoria är ok trots konstiga ord.
sjuorna är inte övertygade. kanske kan projekttid övertyga.
femmor skapar med tre dimensioner och driv. jag får handleda och njuta.
stolar saknas fortfarande och akustiken lämnar en del att önska, men det är bra fint med en riktig sal.

lönen är något högre, trots att rektorn verkar undvika mig.

otaliga liter vatten har droppat från barnens ytterkläder.
veckan är på något sätt nästan slut.

teater är bokad till familjens besök.

ettan är tom med bara en.

vill man tillräckligt mycket kan man motivera det mesta

jag behöver mer vilja

Jag läser bloggar igen. Så som jag gjorde en gång. Letar och väljer njutningar. Det får mig att längta tillbaka till anonymiteten. Verkligare, ärligare, bättre inbillar jag mig. Jag trivs inte tillräckligt bra med att vara naken.

fäktning

så som det ska vara varje dag egentligen, sa vännen.



mattematerial kan man tro. men det är såklart en byggsats för svärd och en och annan pistol. prickar och siffror i långa rader. det var någon som visste det med en gång och sedan dess har det varit självklart för dem alla. varje gång lådan tas fram är det någon som visar.
en av dessa dagar som inte är som andra satt jag där i rummet och var kung. fick gåvor och krona. blev störtad, försvarad och återtillsatt. toalett- och drickapaus. sen fortsatte vi. agerade fredsmäklare och krigsherrar.


nästa vecka är allt som vanligt igen.

essens

Städning, bokföring, planering mm. Inget. Kanske borde jag lägga till sociala aktiviteter. Fortfarande nästan inget. Lite kursuppgift, lite schema och så en liten teckning. Som en slags hopp. Som semester light.

nyår

utan bestämt mål blir familjen valet. lugnt skönt med en blandning av för korta och för långa dar. män med traktorer kommer på besök och tre koppar kaffe med kakor intas innan både frukost och brunch är förbi. ingen skidåkning idag heller. i sällskap av fadern och sonen som egentligen tycker lika om ganska mycket fast ingen av dem skulle få för sig att erkänna det. ett besök vid graven som hunden fortfarande inte går hela vägen fram till. så rör vi oss kring köket. med TVn och ugnen igång. utan nyårslöften men med outtalde önskningar.

Ken Robinson: Changing education paradigms | Video on TED.com

Ken Robinson: Changing education paradigms Video on TED.com

Jag gör som Mattias och hoppas på spridning.

Ni får ursäkta, ni lärare som enbart jobbar med elever och inte med barn. Fast om ni känner er träffade av nedanstående är ni välkomna att ta till er. För efter en termin med en fot på förskolan och en i skolan har det byggts upp en del som behöver sägas. Då endast en mening slapp ut efter en kollegas klagan över arbetsuppgifter hon inte tyckte borde vara hennes fortsatte så klart konversationen i mitt huvud och en del av det släpper jag ut här. För när jag sagt att jag tycker att de, dvs lärarna, allt kan ha mycket att göra men också ibland kan vara lite bortskämda. Och kollegan svarat att "man kan inte jämföra arbetsuppgifter" varefter en annan kontrat på ett sådantdär överslätande sätt som vuxna gör när de inte orkar ta diskussionen med ett barn som de inte tycker förstår riktigt vad det handlar om. Då fortsätter jag genom att säga att en jämförelse inte alls är orimlig. För vi på förskolan är utbildade pedagoger med uppdrag att utforma en pedagogiskt meningsfull verksamhet för barnen. Och att vi ständigt får ta tid från uppdraget för att istället plocka disk, städa och fixa är lika illa som när lärarna på skolan får kringuppgifter. Skillnaderna är att vi förväntas göra det utan protest, har lägre lön, sämre villkor och förväntas anpassa oss efter lärarna när något gemensamt ska planeras. Vår status är klart lägre, precis som så fritidspedagogernas och servicepersonalens. Och visst är vi delvis delaktiga. Vi låter det kännas och böjer oss för sådant som alltid gjorts.

Så var det sagt, eller i alla fall skrivet. Fortsättning följer tills vidare innanför mitt pannben.

inspiration

från banksy.co.uk

en hel termin utifrån Banksy. kan det va något tro? analys, konsthistoria, eget bildskapande osv

tål att tänkas på

inte en gång till

nu är det klart. tre dagar tog det. lite före och lite uppblandat under tiden, men tre dagar då det var huvudakten. jag har vridit och vänt på mål och arbeten. slutligen fann jag ett sätt att avgöra och motivera. helt rättvist är det inte. några var jag för hårda mot i förhållande till hur snälla jag var mot några andra. men så bra det kan bli utifrån de förutsättningar de och jag hade. så får det bli.

tänk om jag varit de. flera gånger har jag tänkt tanken. fast de ser starkare ut än det jag jag ser när jag nu ser tillbaka. medveten om att jag identifierara mig med dem som inte riktigt fixar det nu. fastän jag hade kopplat precis hur den funkade, skolvärlden.

så jag skulle vilja ha mer tid med dem. lära känna dem och locka dem vidare. se vad det kan bli av dem. låta dem se vad de kan. få dem att förstå att jag struntar i bokstäverna jag sätter bredvid deras namn i klasslistan. att det inte spelar någon roll för någon egentligen. bara för några tanter och gubbar som bestämmer vem som ska få komma vart och som tror sig veta något om vad skolan gör med barnen.

sömnlängtan

jag avskyr brudgråten, släkt med tjataochskäll. avskyr än mer när jag inser att det enda jag kan motivera avskyn med är bristen på kontroll. att sömnbrist och hormoner ersatt den. glädjer mig ändå att kollegans konstaterande att jag inte varit som vanligt. som vanligt måste vara med skratt och barn runt benen. inte gråtande på toaletten.

livet ryms inte i tiden man har. människor dör och jag vaknar på morgonen med betyg i tankarna. nog kan vi bättre.

ibland vill de inte veta av oss. de vill inte följa med in i ateljén och de vill inte att vi är i rummet där de leker. ibland får vi ge oss. låta dem leka i fred. ibland blir det bara tjat. världens tråkigaste fröknar är vi då. men ibland... så lyckas vi. vi blir accepterade. till och med underhållande och underhållna. vi får vara kittlande spöke, utmanare, belysare, sovande björn och allt annat som de är. när vi lyckats många gånger blir det färre "JAG VILL INTE" och "GÅ". ibland blir nästan jämt och man kan le när man gör dagens reflektion.

Exempel på 3dim arbete

Vi har arbetat med musik. Barnen har fått se en del instrument och bilder på andra. Saxofon, flöjter och trummor blev det i första lervändan.

bittermandel

learning study ska vi börja med. Marton är guden då. planera, analysera, göra om, se resultat. variationsteorin säger de. jag tycker de betonar fel. men tycker mr M det är som det ska stämmer det väl, det är ju hans teori. jag som är på en annan plats i min tanke just nu känner ändå obehaget krypa på när allt låter mycket mera skola. men nog kan det bli bra. en plan om att styra resten till min vinkling byggs i mitt huvud. självgod är jag. 12åringar som inte är säkra på vad som händer när blått och rött blandas vill jag inte möta igen. vuxna som säger måla när barnen tecknar, hur tänker de? kanske är detta en av bäckarna. en 12åring som inte kan alfabetets alla bokstäver hade de förfärats över, förklarar jag för mig själv. arg blir jag då och drömmer om ett möte, nej en föreläsning där de andra lärarna lyssnar och jag pratar. stackars jag som bara jobbar i förskolan har ett och annat att berätta för de bortskämda på skolan. medvetna ska de bli.

nog!
planen får utvecklas, bäckarna ska bilda en å och så vidare.


avund och "så skönt att jag kommit längre" i en underlig mix när jag möter de asymmetriska. vad blir det för känsla? jag sitter på föreläsningen och ser att orden jag bläddrade längt bak i blocket för att skriva redan står där. då är jag något på spåren ändå. det finns en tråd i mina tankar. jag gör stjärnor i blocket när föreläsningen och jag klaffar. små bekräftelser och utvecklingar.


jag tänker att bitterheten kommer vara bra att ha. göras till något konstruktivt.

Kroki

För några veckor sedan fick vi i uppgift att se hur barnen tecknade kroppar i olika positioner. Tanken var att vi skulle se hur de gjorde utan att säga något om det. Jag valde dock att diskutera med barnen och låta dem stå modeller för varandra, eftersom jag vet att de gillar att vara delaktiga. Barnen var mellan 3,5 och 5,5 år.

En del av dem valde att teckna modellen på samma sätt oavsett om modellen stod eller satt, andra funderade och diskuterade för att komma fram till något. En flicka valde tille exempel att rita ett barn som satt på samma sätt som dem som stod, då benen sågs rakt framifrån i båda fall. De flesta valde dock att visa armpositionen på sina figurer.

En av flickorna visade hur kompisen satt genom att teckna denne från sidan.

En pojke valde att rita alla sina figurer på samma papper. Alla figurer är ritade på samma sätt, men det var viktigt för honom att han hann rita alla kompisar som var med.

Andra höll isär vem som var vem genom att rita av kläderna. Här har en flicka ritat kompisens blommiga tröja.