ibland tycks dygnen ha för många timmar. och när jag sitter på de små stolarna och turen kommer till mig att berätta om mitt jobb låter det inge vidare. kvällen innan har vi suttit på jobbet och konstaterat hur jäkla bra vi faktiskt är. boken full med igenkänning ligger i väskan. jag har visat på jobbet, för det var stört omöjligt att komma ihåg titeln annars. lyssnandets pedagogik får förhoppningsvis öppnas av fler på jobbet. dagen efter sitter jag i kommunhuset och lyssnar på Gunnar Hyltegren. axlarna känns lite lättare sen, men det är ändå skönt att en av finaste vännerna gör mig sällskap på lunchen. vi behöver inte mingelsocialisera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar