piffism

I bilen går jag i bitar. Fastän så kort tid har gått sedan sist överrumplar det mig. Men nu ringer jag inga samtal. I tankarna letar jag i telefonboken. Men det finns ingen som kan säga något som fungerar som klister. Jag måste göra det själv. Så länge. För han sitter inte bredvid mig. Jag kan inte lägga handen på hans knä eller låta fingrarna röra sig i hans nacke. Och han kan inte stryka mig över kinden eller ge mig en blick och fukta mina läppar. Ikväll kan han inte sträcka ut armen så att jag kan lägga huvudet på hans bröst, med pannan mot hans hals och hans arm runt min. Jag kommer inte känna hans andetag och höra hur mina går omlott. Jag kommer inte vakna mitt i natten och omständigt byta till en ställning som fortfarande får hans kropp att röra vid min. Inte än igen.

Så låter jag tankarna vandra till jobbet. Det som får agera vardag just nu. Hade verkligheten sett annorlunda ut hade jag slutat imorgon. Hade jag fungerat annorlunda hade jag inte låtsats om hur verkligheten ser ut.


Men så mitt i allt finns det vackra. Här på sned. Andra gånger i form av en kvällshimmel som kan ta andan ur mig. Om jag hade någon att ta. Och jag slås av hur riktigt det känns att det är med skogarna som omgivning jag ska bo. I en samskapad vardag. Med honom som ger mig andan åter.