Vi pratar om vad vi gör, jag och kollegan. Hur vi gör, varför, hur det går och hur det skulle kunna vara. Det är vår styrka. Egna tysta reflektioner som blir gemensam muntlig. Baserad på sånt vi läst, tänkt, sett och känt. Ibland träffar vi rätt. Förändrar och känner det. Andra gånger blir det bara tankar, som får mogna eller falla bort.
Idag förändrade vi. Kanske för en dag, förhoppningsvis längre. En såndär sak som växt ett litet tag och var tvungen att testas. Vi vuxna kände efter och sa till varandra Va lugnt och skönt det är. Barnen fann sig och tycktes nöjda med situationen. På väg hem talar jag till föräldrarna i mitt huvud. Motiverar stadigt vikten av socialt samspel. Lekens betydelse. Skillnaden mellan utomhus- och inomhuslek. Att det är nu de har en god chans att lära sig att möta varandra och sig själva. Att språket och så mycket mer kommer på köpet. Därför stannade vi inne hela förmiddagen. Lekte och skapade. Bara var. Lät regnkläderna hänga i hallen, med tjatet som alltid hänger med. Måstelöst. Så tänker jag vidare på hur jag skötte mig. Rätt ok, men bättre kan jag bli. Fastnade i pysselmaterial och teckningar. Glömde vad jag sagt högt så många gånger den senaste tiden. Att vi ska vara där barnen leker. Konstaterar ändå att vi ändå är flera. Att någon annan var där och några av dem som behöver mig var runt bordet och blev sedda. Kommer hem, läser Mia Skäringer och ser att fler chanser kommer.
Imorgon stannar jag hemma. Vad gör man en ledig torsdag? Låter bli att ställa klockan. Kollar lite omdömen kanske. Eller tränar? Köper något?
På fredag är jag tillbaka hos barnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar