13 september 2010
växt
en vis säger han. envis säger jag. flervis kan man bli. hon lyfter peruken och visar vita babydun på skallen. grådvärgarna gömmer sig i mossan. vi ropar, svarar och följs åt. på andra sidan bordet viskar de och ler i samförstånd åt mig och det finns inget att oroa sig för. jag blir förlängd stablitet när starkaste nya benen bär honom framåt. jag cyklar och undrar var tiden finns.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Härligt poetiskt.
Ja, var finns tiden? Den är så svår att greppa, glider ständigt ur händerna
ingenstans och överallt. snabb som sjutton är den iaf just nu. hur man än försöker strukturera den tycks den lösas upp i intet
Skicka en kommentar