Hemligheter

Hur min hand tag sig friheten att stryka längst med byxkanten i korsryggen är en av de saker som inte kan förklaras på ett fint sätt. För idag är det lättare att förstå varför han tyckte att jag skulle byta till vatten. Den blåvitrandiga skjortan var lätt att se i mängden. Men jag minns inte när jag började leta efter den. Eller när han fick mitt telefonnummer. När filmen från igår spelas upp huvudet kan jag tycka att jag borde bjuda på en civiliserad ursäkt. Eller nej. Nog blev vi kvitt när jag småleende lyssnade av nattens röstmeddelandet.

Borde jag skriva om hur jag vaknade när jag steg av vagnen på fel sida av stan? Förmodligen borde jag i alla fall inte alls nämna att jag efter en stunds promenad inte hade en aning om vad jag gjorde på höjden. Säkerligen tjänar jag inget på att tala om att jag gick över bron och förbi industriområdena långt efter att det blivit vintertid. Och om det inte vore för svaret jag fick idag, skulle jag ha kunnat fortsätta hoppas att jag inte letat så långt bak i telefonboken.

Om jag berättar kanske jag inte gör om det.