sikte

idag är det dimma. som en enorm trötthet vilar över alla. svenskheten undrar om det kan bero på vädret. när timmarna är tillräckligt långa blir de för långa. hela rummet vill få dem avklarade. förkortningar i tidsmarkerade rutor hindrar oss. hur de nu kan göra det. och jag undrar var syftet tagit vägen. om det finns kvar.

igår såg jag mig själv i en av dem. kände igen hur säkerheten försvann när man inte kan styra över resultatet. jag tror hon är starkare än jag någonsin varit. i det andra. men när visade sig över maktlösheten ville jag säga henne att hon gjorde bra. men att hon också har mycket att vinna på att våga det osäkra. för fastän jag själv inte nått dit jag vill så tror jag på växtkraften. men det kan inte sägas nu. orden skulle inte komma fram. ingen av oss är där. så jag hoppas på fler möjligheter. för henne att se. för mig att blir dendär som ser dem som behöver ses för några andra än dem de brukar ses som. för inget annat kan ju vara målet. trots att man sällan vet om man nått dit. och faktum är ju att alla behöver en sån. men att det inte kan vara samma person som lyckas se alla så. men jag tänker på en av dem som fick mig att känna mig sedd. på det andra sättet. för jag var aldrig osynlig. jag såg till att synas. men hon, som var den sortens lärare jag ska bli, sa saker som utan att egentligen vara revolutionära på något sätt fastnade på en annan plats än andra ord. jag vet inte om hon såg mig medvetet. det spelar ingen roll. jag tänker ändå att jag borde titta tillbaka på henne.