urval

det är klart att det svider lite. o se, bli undviken och undvika. som en kletig klump. så jag spelar oberörd. för så värst berörd är jag egentligen inte. önskar bara att jag kunde få det att svida för andra också.

hemma går jag runt lite planlöst. fixar lite här och lite där. irl och i rymden. kanske händer något. vet inte riktigt hur man för sig annars. och jag vet inte riktigt om det är ett beroende eller om det är sysslolöshet.

och man försöker värdera sig själv ur andras ögon. försöker vara sig själv och komma fram till om dem man möter vill ha en sån som en själv. om man tillhör samma eller möjligtvis besläktade grupper.

o man värderar andra snabbare. avgör om det är värt att stanna till. och man vet inte riktigt hur man vet. bara att man vet. och tanken att jag borde motivera och förklara passerar. den slås ut av att min åsikt inte spelar någon roll i de fall där det finns något att tycka.

och jag märker hur bekväm jag är hos de mina. och hur hårt sammanfogad den lilla kärnan är. vi kan gå in i vår egen värld i den stora världen. o vi trivs o vi frodas. och när man kikar ut, tar ett möte utanför eller på gränsen, då märks skillnaderna. hur vi växt ihop. växt ifrån de andra? som samma art som blivit två.

o fast man omöjligt kan älska alla sidor så älskar jag hela dem. men med de andra. där finns det alltid något som stör. nej ingen utanför är riktigt värd besväret.