imorgon för två år sen

länge har jag tänkt skriva om promenaden genom staden mitt i natten med en av de kloka vännerna från den tiden som förändrade mig så. hur vi resonerade då vi gick förbi parken där vi satt i början för två år sen. men jag har sparat det och annat har kommit före. men ikväll måste ju vara bästa kvällen att skriva det. för jag tänkte skriva om euroforin över att få vara med och rädslan för att inte klara av det. och hur jag liksom var kär i alltihop och inte kunde prata om något annat och till och med minns vad jag hade på mig första dan och dan då vi skulle på den förra biennalen och dagarna vi satt ute. och hur jag minns hur vi var tre som åt falafel från kungstorget till lunch första dan och hur vi fortfarande hörs av och att jag imorgon kommer träffa en av dem på den andra skolan. och hur jag fortfarande kan förflytta mig och känna precis allt som jag kände vissa stunder den terminen. och jag inbillar mig att all den tiden som gått sen dess har gjort en massa med mig. men jag vet att det finns flera delar som spelar in förutom det som stod på schemat eller i kursplanerna för det har funnits människor möten och händelser som ingen kunnat styra. och jag kan och har klagat på att jag borde gjort mer av alla möjligheter, all tid, men jag har faktiskt gjort en hel massa jag med. och jag kan belysa hur fucking skitdåligt allt det har fått mig att må vissa tider eller hur fantastiskt det känts andra gånger. och oavsett verklighet och sanning känns det som att tiden som är nu började då för två år sen. tiden när jag började undersöka vad det var jag ville göra och mindre om vad jag borde. eller andra. men framförallt har jag de senaste dagarna tänkt på allt det de som börjar imorgon kommer få göra den närmsta tiden och hur avundsjuk jag är och hur tacksam och kravfull och liksom myndig eller kanske cool eller dryg jag skulle vara om jag kunde var med på allt. så det är nog lika bra att jag håller till på dendär nybyggda byggnaden istället. så som jag ska.