Vissa dagar kan bara ägnas åt tvätt och the office-maraton. Det har varit en sådan dag.
Jag hatar att fatta beslut och att ge besked. Jag älskar att det finns valmöjligheter men hatar val. Från det minsta till det största. Alla dessa konsekvenser. Med största och utan minsta allvar: Ta ifrån mig möjligheten att fatta beslut eller ge mig förmågan att fatta dem.
Utveckling av en tidigare parantes: Jag lovade för ett tag sen en förklaring kring min ambivalenta inställning till lärarstudenter i grupp. Sen dess har jag insett att jag inte kan ge något färdigt svar. Jag kan inte ens avgöra om det faktiskt är lärarstudenter i grupp det handlar om eller det som avgör är huruvida jag känner dem eller ej. Vad jag kan skriva är att jag tror på min utbildning. För jag tror på att den har förändrat mig på ett positivt sätt. Under utbildningens gång har jag dessutom mött många underbara människor. Kanske beror det samtidiga obehaget som lärarstudenter kan ge på att jag har träffat för många, kvoten är mättad. Kanske är det som med mat, att för stora mängder av samma sak bara ser obehagligt ut. Kanske är det rädslan för konkurrens. Tillgång och efterfrågan avgör värdet. Mitt värde sjunker. Kanske är det talet om lärarstudenter som en grupp i allmänhet som förstör. Att vara en del av en grupp som förknippas med diverse egenskaper och resultat. Att jag förlorar mina egenskaper som individ när jag blir en del av en grupp som jag själv har fördomar om. Men förmodligen har det mest att göra med att jag faller in i samma mönster varje gång jag träffar någon ny lärarstudent. I samma stund som man finner gemensam grund så reducerar jag mig själv till en lärarstudent. Jag njuter av att träffa nya människor, hitta något gemensamt och jämföra erfarenheter. Men det finns alltid en risk för att samtalet aldrig kommer längre och jag därmed har ägnat ännu en stund av min fritid åt studierelaterat.
2 kommentarer:
Tänk att jag trodde jag var den enda lärarstudenten som stundtals (och ibland ofta) är förbannat trött på lärarstudenter.
Problemet för min del är nog att jag inte riktigt kan förlika mig med tanken på att jag skall jobba på en skola. Har svårt att se hur man någonsin skulle kunna få en så jättelik instutition att fungera på allas vilkor.
Men precis som du älskar jag min utbildning och ser också hur jag har förändrats i rätt riktning.
När jag för några veckor sedan gick på föräldraledighet kände jag mig upprymd över att få vara hemma hela sommaren och bara leka-bada-skapa-grilla och vara mamma. Men nu när jag går här bland tvättvindor och mensbindor så kan jag inte låta bli att ibland längta till hösten och HDK.
becca: etiketter är svårt. ofta vill jag nog sätta en egen etikett på mig själv. en som inte förminskar. klarar man sig utan etiketterna? brukar säga att utan fördomarna måste vi ju lära känna alla. en del av mig menar allvar.
o du, var stolt över det du sysslat med förut. det handlar inte om vart du är på väg, utan om var du har varit.
c.wu: åhå. vet inte om jag längtar till Peddan. kanske börjar det komma. fast det känns bra att ha lämnat hdk nu, så avundas jag dig. fast helst vill jag resa tillbaka i tiden, till första året. då när jag liksom nykär inte kunde sluta tänka och prata om utbildningen. när jag kände mig som världens lyckligaste som fick vara där samtidigt som jag var rädd för att inte hålla måttet och förlora allt.
o detdär med att jobba inom skolan. för mog känns det ibland som en spännande utmaning och ibland som att den aldrig kommer ge möjligheter att göra eller vara allt jag vill. en del av mig vill inget hellre än att starta något eget utanför skolan. en annan del är ibland rädd för att föraktet som stundtals väcks för såväl skolan som lärarstudenter hindrar utvecklingen. jag både försvarar och hackar på alltihop.
Skicka en kommentar