lite stora ord

Jag vill bli en bättre människa. Varje vecka lovar jag världen och mig själv att göra mitt bästa och att vara positiv. Ändå blir jag trött på mig själv då jag inte gör annat än tjata och klagar. Jag fastnar ständigt i samma spår. När jag upptäcker det vill jag be om ursäkt till alla, säga ”förlåt, jag är inte såhär egentligen”. Men det är jag ju bevisligen. I alla fall nu. Och frågan om hur mycket av sig själv man ska vara och hur till lags man ska vara dyker upp. Jag som tror på människans godhet och möjligheten till förändring måste ju sträva efter det själv. Men hur rimmar det med att acceptera människors olikheter, att låta alla vara som de är (eller vill vara)? Var tar karusellen slut och var börjar den? Risken finns ju att man fastnar i TV-lika gör-om-mig-program. Och med det kommer hela mediediskussionen om de tuffa livsstilsidealen. Det spelar ingen roll om det handlar om det inre eller det yttre. När är det nog? När kan man säga ”jag är som jag är och trivs med det” istället för ”jag är en sån som biter på naglarna” utan ett underförstått ”och det är ju inte riktigt bra”. Kan man verkligen nå ett läge då det inte finns någon förändring att sträva efter och vill man i så fall verkligen nå dit? Var finns utvecklingsmöjligheterna då? Lite sunt förnuft vill jag säga är lösningen. Men vem avgör när det är nått? Kanske handlar det om vem som tjänar på det, vilket syfte ens strävan efter förändring har. Finast är det kanske när man gör det för världen kan man tänka. Men är inte de som väljer för sin egen skull de vi mest ser upp till? Kanske gör de mest för världen. Vem avgör? När är det grupptryck, när är det självständighet, när är det mod och när är det feghet? När är det modigt att våga vara feg? När spelar det ingen roll? I slutändan tror jag på individen som en del av samhället som formar individen. Däremellan finns inget tydligt orsak-verkan-förhållande. Allt rör sig i samverkan. Jag tänker påverka riktningen.