o jag säger att jag förstår men är inte säker på att det är bra. jag har kapitulerat. har vant mig vid att vänta. finner mig. är för förlåtande och accepterar för mycket för dem som inte är tillräckligt nära. de andra får alldeles höga krav ställda på sig.
första kvällen: "men du läser till lärare. då är du av förlåtande natur". just då var det sant och det har fortsatt att vara det. mitt tålamod tycks oändligt i vissa fall. kanske är jag för hård när jag förlåter. kanske blir jag matyr.
hur lyckas man skotta in sig själv till en återvändsgränd där man bara kör på och hoppas att det går? kanske handlar det om att man väntar tills man försatt sig själv i sin proximala utvecklingszon, som pedagogernas favorit skulle kalla det. hörde en man tala om hur flow uppstår när förhållande mellan utmaning och förmåga är det rätta. det är samma sak. men jag saknar motivationen i båda formlerna.
såg människor jag kände igen på stan. ibland vet jag inte vilka det är.
kan sova. kanske skratta. säkert gråta. tänker dricka och äta. fylla på för att hitta riktningen. om jag mår dåligt av det vet jag i alla fall hur jag mår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar