piffism

läste "det enda som botar tankar är hud" och visste att det var sant
själva frasen tog mig till kroppar som ligger så nära varandra att de smälter

allt annat är före och efter
tid som måste passera

men tiden är fylld av tusen tankar utan hud som räddar
så när jag hudlös tänker att jag har hittat en skatt tänker jag också att han har sett skatter förut
jag tänker att han aldrig behöver tvivla för jag ger honom inte chansen
samma handlande gör att jag alltid hinner börja tvivla innan huden bränner sönder alla tankar igen och det slår mig att kanske är huden ingen medicin utan bara ett plåster

jag vill ligga så nära att huden brinner

men samtal genom luften rör områden som fingrar aldrig når
besvikelsen glöms bort och nya löften görs
tideräkningen börjar om