Nonchalant ”det löser sig alltid” blandas med panik över att det aldrig kommer gå
Självsäkerhet, lathet, osäkerhet, misstro
Hur jag än gör står jag still
Och jag vet att jag bara har mig själv att skylla
För jag har insett att det inte är det viktigaste längre
Att det finns saker i livet som är större
Men jag ljuger när jag skriver det för det kommer alltid vara det jag tycker är viktigast
Det är bara formen jag har börjat hata
Och när jag inte vet hur jag ska hantera själva livet hur ska jag då klara ut det här
O fastän jag tusen gånger tänkt att ”nu struntar jag i detta” så tar jag aldrig steget
För det är omöjligt att släppa taget och ge upp något som inte är omöjligt
Och jag tänker att det kanske kommer leda till något gott till slut
Både för mig och för andra
Så när frågorna haglar berättar jag utan att säga någonting
För andras entusiasm tar död på min
För en revolution är ingen revolution när alla väntar på den
Och ibland är andras prat om sina och allas som frätande syra som hindrar mig från att gömma mitt
För jag vet att det bara är mig det är upp till även om det är allt annat än sant
Så jag sätter mig själv och behagligt ensam
Tröttheten ger vika och jag börjar tänka att det kanske går ändå om jag bara försöker
O myrstegen puttar mig framåt
Och jag försöker acceptera att den största lärdomen för mig kan komma att bli att våga stå stadigt innan mållinjen som jag tror att alla andra har målat upp
O jag vet att ett misslyckande är inget misslyckande om man inte avslutar det
Men det måste avslutas för att kunna vara något annat
2 kommentarer:
känns igen. och när det kommer till uppsats känns det mer som om jag har fastnat i fuck uppsats osäkerhet och det går aldrig, fast jag vet att det går även om det inte känns så. och det måste gå. framåt. och den där mållinjen, det känns som om den ständigt flyttas och egentligen tycker jag inte att den är viktig och har aldrig tyckt men den har på senare tid fått en betydelse som jag egentligen inte tycker om.
jag tror på dig!
Tack. Jag tror på dig med.
det är väl säkert så för alla. en stor del av studietiden ägnas åt ångest. kanske pluggar man för länge eller kanske borde helt enkelt uppsatser ligga i början av utbildningen, då när allt fortfarande är spännande och man inte ännu vet allt man inte vet eller kan. för jag är inte säker på att resultatet blir bättre nu. jag önskar man kunde tro på att det i slutet kommer kännas som att det var värt allt. kanske är det bara en statlig strategi för att bli av med studenter, få oss ut i arbetslivet så trötta på plugg att vi är motiverade till nästan vad som helst annat.
Skicka en kommentar