lite för personligt och allmänt

ibland faller saker på plats. domino eller jordskalv. det finns en början och ett slut. därimellan finns det en händelsekedja. jag läser och tror att jag börjar förstå vad jag skrivit.

för några veckor sen fick jag ta del av ett samtal om känslomänniskor eller vanemänniskor. som om man var antingen det ena eller det andra. själv tänkte jag på det orimliga i att påstå att man inte är känslomänniska. väl medveten om att jag själv alltid försökt förneka att jag är det. jag har tagit för vana att välja kontroll. vilket naturligtvis lett till stunder av total brist på kontroll. när känslorna stormat. stunder då jag nog skrämt fler än mig själv. så jag har undvikit det än mer.

ett annat samtal som dröjt sig kvar är ett mellan en 14-årig tjej och Oprah. jag kan ha varit 18 och hörde tjejen säga "jag insåg att jag inte kunde älska någon annan om jag inte älskar mig själv". den äldre publiken och programledaren häpnade över den enorma insikten. själv tyckte jag det var självklart. men tänkte att jag lärt känna mig själv och kommit fram till att jag inte kunde tycka om mig. o så ska det ju vara när man är ung. så jag visste att jag inte var ensam och inte värre än någon annan. jag kände folk som lämnat tecken på sin kropp för att visa bristen på förtroende till sig själva.

det är inte meningen att låta bitter. vad jag försöker skriva är jag ser att det har hänt och händer saker. jag måste titta tillbaka för att se det. att det finns en utveckling. att jag nu försöker våga och tro.

för det finns situationer då oförmågan att tala om känslor blir ett handikapp. situationer som jag varken kunnat eller velat undvika. och det finns personer som inte låter mig undvika dem. de är de personerna som gjort att jag nu mycket mer sällan svarar av vana "det är bra" eventuellt följt av ett "lite trött bara" när någon frågar hur det är. människor som sagt saker som tvingar mig att känna efter. tvingat mig lära känna mig själv.

tänker på projektet som började i höstas men aldrig tagit slut. jag fortsätter känna efter. tar mig tid som jag inte har. tänker att det är nu det gäller. som lärare vill jag känna mig själv.
att inte längre bara ha ett projekt i mitt liv är ett projekt i sig. och fast tiden är stulen vet jag att den inte kunde tagits någon annan stans någon annan gång.

jag har lärt mig att det finns gränser för hur mycket jag kan ta in. när tankarna snurrar och jag inte står ut med att höra någon enda diskussion till om viktiga saker försöker jag ta mig tid istället för att fortsätta. jag tar inte längre mina genvägar.

varje dag tänker jag: imorgon ska det hända saker. varje dag händer det saker. men aldrig de jag tänkt. o visst kan det vara rätt att det är livet. men jag måste hitta ett sätt att styra det igen. med ett nytt roder. jag vet att jag måste ta tag i det för att lära mig.

funderar på om det är komiskt, motsägelsefullt eller helt perfekt att jag har gett mig in i ett projekt som handlar om kommunikation?

det finns vänner som känner mig för väl, bättre än vad jag gör. jag försöker lyssna och lära av dem. "våga vara beroende av andra" skrev hon. snart kanske.

utvecklingen fortsätter. för mig som för andra. det är det som är själva livet liksom.