eller har allt som ska få plats blivit större eller är det kanske mer ska det fortsätta såhär så behöver jag en manual för att förhindra ständiga översvämmningar
hur undviker man maktlöshet, beroende och svaghet?
13 kommentarer:
Anonym
sa...
hoppas att du inte har svämmat över för mycket, lite blött om tårna är lättare att åtgärda än att andas under ytan.
fast blöta tår är ganska irriterande. tror att jag ska acceptera att det faktiskt är ett helt hav jag kan leva i. jag har tagit det för översvämmningar eftersom jag inte är van. nu övar jag mig på att hålla mig under ytan längre stunder. sen planerar jag att utveckla gälar. egentligen är jag nämligen ett vattendjur.
ja om det svämmar över måste man simma. som fan. inte det lättaste alltid om man inte har övat på ett tag. men det kommer. simma utan helvete, till slut når man land. o ibland, fastän man inte tror det nar man plaskar i panik, så bottnar man om man bara vågar sätta ner fötterna. o då. då kan man se att solen skiner.
ja, visst bottnar man ofta om man väl känner efter!
tänker på sons desperata plaskande i familjebadet på valhalla om söndagarna. o sen när han sträcker tårna lite extra o plötsligt snuddar botten. det är så lite som behövs för känslan av att vara buren...
men även vattnet kan bära; omsluta kroppen och göra den lätt
simmar på. tycker om att se solen skina genom ytan. den är vackrare då. filtrerad, reflekterad, större, svagare. vet inte riktigt vad jag beskriver längre. märker att det handlar om mer än jag tänkt. snurrar in mig, men tror att jag förstår sen. kanske hänger allt ihop. visst borde jag sätta ner fötterna. men det är skönare (bekvämare?) att simma. ska man kämpa mot strömmen eller följa den? gälarna växer. eller är det jag som skurit fåror i huden.
finns ju massor med borden och måsten. men de ser olika ut beroende på vem som bestämmer. oftast bestämmer man väl själv i någon mån vad som är vad. det svåra är väl att hitta ett svar man är nöjd med, ett som håller hela tiden. förmodligen är svaret att det inte finns. man måste känna och avgöra själv. det är ju världens lyx egentligen, att få avgöra själv. men det är svårt, tråkigt, spännande, tröttsamt, utmanande... så därför önskar man ibland att någon annan bestämde. fast vore det så skulle man säkert avsky det. aldrig är man nöjd.
svaret är ju egentligen det gänget skriver om ovan: att vara stark och våga tro på de val man gör oavsett om man flyter, simmar eller sätter ner fötterna. lita på att man klarar översvämmningar, men att det är ok om man inte klarar av dem själv. o tro på att andra tror på en. o allt detta vet man ju egentligen redan. i teorin
happ, så har man löst veckans världsproblem. så skönt
jag har funderat länge på vad jag skulle svara dig på den där frågan men raderat mitt svar flera gånger. jag kom bara fram till det du själv skrev nu, att man måste lita på att man själv kan och lita på andra också tycker att du kan och faktiskt våga vara beroende av andra. fast jag vet ju att du redan vet allt det där. i teorin liksom.
vi fångar dig om du faller! den värsta myten av alla är den om att människan står ensam inför sina svårigheter o sorger! vi är här för att lösa dem tillsammans!
13 kommentarer:
hoppas att du inte har svämmat över för mycket, lite blött om tårna är lättare att åtgärda än att andas under ytan.
fast blöta tår är ganska irriterande. tror att jag ska acceptera att det faktiskt är ett helt hav jag kan leva i. jag har tagit det för översvämmningar eftersom jag inte är van. nu övar jag mig på att hålla mig under ytan längre stunder. sen planerar jag att utveckla gälar. egentligen är jag nämligen ett vattendjur.
(ha ha. älskar att spinna på liknelser.)
ja om det svämmar över måste man simma. som fan. inte det lättaste alltid om man inte har övat på ett tag. men det kommer.
simma utan helvete, till slut når man land.
o ibland, fastän man inte tror det nar man plaskar i panik, så bottnar man om man bara vågar sätta ner fötterna.
o då.
då kan man se att solen skiner.
det låter som en bra plan. gälar.
ja, visst bottnar man ofta om man väl känner efter!
tänker på sons desperata plaskande i familjebadet på valhalla om söndagarna. o sen när han sträcker tårna lite extra o plötsligt snuddar botten. det är så lite som behövs för känslan av att vara buren...
men även vattnet kan bära; omsluta kroppen och göra den lätt
simmar på. tycker om att se solen skina genom ytan. den är vackrare då. filtrerad, reflekterad, större, svagare. vet inte riktigt vad jag beskriver längre. märker att det handlar om mer än jag tänkt. snurrar in mig, men tror att jag förstår sen. kanske hänger allt ihop. visst borde jag sätta ner fötterna. men det är skönare (bekvämare?) att simma. ska man kämpa mot strömmen eller följa den? gälarna växer. eller är det jag som skurit fåror i huden.
sätt då för guds skull inte ner fötterna! det finns väl inga borden o måsten i vattnet! fortsätt njuta av det brutna ljuset!
Precis det jag funderar över i detta nu. Berätta för mig när du finner svar.
finns ju massor med borden och måsten. men de ser olika ut beroende på vem som bestämmer. oftast bestämmer man väl själv i någon mån vad som är vad. det svåra är väl att hitta ett svar man är nöjd med, ett som håller hela tiden. förmodligen är svaret att det inte finns. man måste känna och avgöra själv. det är ju världens lyx egentligen, att få avgöra själv. men det är svårt, tråkigt, spännande, tröttsamt, utmanande... så därför önskar man ibland att någon annan bestämde. fast vore det så skulle man säkert avsky det. aldrig är man nöjd.
svaret är ju egentligen det gänget skriver om ovan: att vara stark och våga tro på de val man gör oavsett om man flyter, simmar eller sätter ner fötterna. lita på att man klarar översvämmningar, men att det är ok om man inte klarar av dem själv. o tro på att andra tror på en. o allt detta vet man ju egentligen redan. i teorin
happ, så har man löst veckans världsproblem. så skönt
jag har funderat länge på vad jag skulle svara dig på den där frågan men raderat mitt svar flera gånger. jag kom bara fram till det du själv skrev nu, att man måste lita på att man själv kan och lita på andra också tycker att du kan och faktiskt våga vara beroende av andra. fast jag vet ju att du redan vet allt det där. i teorin liksom.
och btw, det finns nog några världsproblem till att lösa i helgen. ha ha.
vi fångar dig om du faller! den värsta myten av alla är den om att människan står ensam inför sina svårigheter o sorger! vi är här för att lösa dem tillsammans!
så sant. världsproblem att lösa tillsammans finns det några av. vad sägs om att bygga en gemensam fallskärm?
Skicka en kommentar