att lära att samma villkor gäller alla

min pappa är dödlig. de blåa benen sa ifrån för att visa det. visst har jag läst att det är så att föräldrar inte lever för alltid. och vänners liv borde lärt mig att det inte bara är så i böcker, utan också i verkligheten. o visst minns jag de skrämmande tankarna som dök upp när jag var liten då turen till affären tog alldeles för lång tid. men när bilen var tillbaka på garageuppfarten gömde jag dem. för det är svårt att föreställa sig att något skulle kunna hända stora, starka, snälla, stolta pappa som klättrar på tak och kallas toffel. han som låtit mig leka madicken på granntaket och alltid frågar om jag har pengar så jag klarar mig. han som diskuterar politik med mig trots att vi tycker lika fast annorlunda. han som berättar historier om sin barndom och inte hymlar med att han kunde vara både elak och snäll eller om vännerna med olika liv både då och nu. han som älskar mamma och snickarverkstan. han som berättat att hemligheten med äktenskapet är ödmjukhet. nu fyller han snart alldeles för jämt och börjar tala om pension. bilden av honom förändras till en man som vankar av och an i det stora huset eftersom benen inte låter honom göra allt det han brukar. men min pappa är inte gammal och kommer aldrig att bli det. de gamla människor jag träffat har inget gemensamt med min far mer än möjligtvis historierna. för pappa är på väg att bli vän med benen igen och pensionen han talar om är början på det han länge längtat efter och förtjänat. och jag vet att han kommer fortsätta vissla med rullad tunga och sjunga nidälven på franska som ingen förstår. för när jag pratar med mor min i telefon berättar hon att pappas ben kittlar när han sitter stilla men inte när han jobbar. precis som förut fast ändå inte