piffism

Börjar dagen som kär i livet. Allt. Upp och nedgångar. Är inte där och lever. Ser det, men har en känsla av att det inte är på riktigt. Längtar efter böcker för att komma närmare och längre ifrån det. Har sedan länge en romatiserad bild av livet med böcker. Ett liv jag övervägde. Trots att jag nu glatt går i en annan rikting kommer längtan efter att läsa och känna detsamma som andra över mig ibland. Men då måste man vara stilla och när jag sitter stilla är jag inte säker på att jag finns. Längtar efter att känna livet i fingertopparna.
Märker hur man ständigt kommer tillbaka till samma resonemang. Med olika ord. Är det en sökning? Börjar jag närma mig, är jag på väg bort eller står jag stilla?
Njuter av att balansera hela kroppen i det ögonblicket då vagnen bromsar in. Fortsätter dagen jag längtat efter. Känner mig stolt över att jag tagit mig an den och gjort något av den. Vet inte om jag har kommit framåt. Men jag vet att jag har rört på mig. Kärleken växer sig större i lugnet.
Att gå på frusen, knastrande snö och sjunga för sig själv. Trivs ensam med sig själv. Ett ögonblick då jag skulle svara att jag var lycklig om någon frågade. Ro och inte hysterisk måste-ta-vara-på-glädje. Då är man nära livet och känner sig nöjd trots att man måste pausa för att andas.
Tänker att jag ska börja med att säga att idag är jag glad. Istället säger jag att ja, dagen har varit bra, men jag måste skriva nu. Kan prata sen. Så bryts förtrollningen. Jävla dator! Vill gråta över att jag blir arg. Så ostabilt ändå. Men jag är närmare ändå. Inte där jag var förut. Känner det