Ibland fastnar jag i min bubbla. Min egenskapade depression. Jag tycker synd om mig själv och trivs med det. Då föredrar jag elaka människor framför snälla. Fiktiva framför verkliga. Då kan jag ägna en hel dag åt att äta, städa, sortera, organisera eller titta på tv. Vad som helst, bara det inte betyder något. Inget viktigt.
Liksom de flesta andra funderar jag på om jag verkligen är som alla andra. Om alla andra är som jag. Jag inser att jag är en helt vanlig ovanlig människa. Att det inte är lättare att vara någon annan. Men dagar som denna är jag ändå ett hemskt sällskap för alla dessa andra. Får man vara så? Förmodligen inte. Men jag orkar inget annat.
Imorgon börjar livet igen.
4 kommentarer:
du är en helt vanlig ovanlig människa. fantastisk. ditt sällskap gör dig inte muntrare utan är likadant. Men trivs med att vara likadan med dig.
skönt ändå att vi är lika idag. gör mig konstigt nog lite gladare...
vi är typ samma. lika. ovanliga eller vanliga. alla tre. vilken jävla tur. och otur.
kärlek.
jag tror på tur
Skicka en kommentar