Hur ärlig får jag vara? Blir det något kvar av mig om jag tömmer allt? Det har blivit en drivkraft. Har jag rätt att göra så? För vems skull? Vad händer sen? Tar det slut? Är det över? Inte än. Too late. Too soon. För många frågor finns kvar. Jag behöver något som fyller mig nu.
Don´t worry, my friends. Livet är inte så hårt som det verkar. Det är svårt att låta tomheten fylla någon som har vänner omkring. Jag ska bli Mark Levengood. Inte prata om drakar och demoner förrän de är här.
Har de kommit?
Nej, de kan inte komma. De är upptagna med krig, svält och hela världens olycka.
Jag sitter tryggt på mitt rum med fönstren stängda.
5 kommentarer:
det går nog inta att tömma allt. inte på en sån här plats, inte med någon enda.
det är väl oftast en bra sak, fast när man kommer riktigt riktigt nära önskar man nog att man kunde, vågade. då helt plötsligt blir det en dröm. att kunna dela.
mark säger att han är genomlycklig.
fan vet.
jag tror att den farligaste draken bor inuti, så det är bättre att ha förnstrena öppna så att den kan komma ut o iväg.
det är inte bara krig o svält som har demoner värda att nämna
de som finns i varje människa måste oxå tas på allvar o bekräftas
inte jämföras med världens olycka, o inte viftas bort
i så fall blir ingenting tillräckligt stort
ingen får gråta, känna, vara rädd
förrän värlsdsvälten är upphävd
shit! satte mig för att tömma lite till. Men nu vet jag inte. Blir så berörd av kommentarerna. Bloggen kan bli min nya religion. Så nära det viktiga, riktiga som man aldrig kommer annars.
jag hoppas Mark är genomlycklig, även om det låter för bra för att vara sant. Nog behövs det olycka isf för att märka det bra, som kontrast.
Tror heller aldrig det går att tömma allt. Men det är skönt att drömma.
det hänger väl ihop detdär med enskilda människors känslor och krig o svält. fast det är lättare att dela på det. eller är det två skilda saker som måste bearbetas separat. var inte meningen att vifta bort personlig olycka.
Men för mig behövs det ibland. ibland behöver man ta ett steg tillbaka. titta på avstånd för att se helheten. då kan det egna kännas banalt.
Din blogg är väldigt läsvärd.
Jag tror det är väldigt nyttigt att kunna ta några steg tillbaka som du säger. Även den allra minsta gnista till problem man har kan bli en okontrollerbar eld om man fokuserar får hårt på den.
Jag brukar försöka tänka att jag är en soldat som stel av chock legat i en vallgrav och väntat på döden och sedan teloporterats in i mitt liv. Det känns som ett bra utgångsläge att ta för sig av livet, bara göra utan att tänka för mycket. Men det funkar inte direkt bra i praktiken...
tack.
gillar tanken ändå. oavsett hur bra den funkar i praktiken.
Skicka en kommentar