Är det bara jag som darrar?

Är det bara min värld som vibrerar? Något är det i alla fall som gör att kopplingarna i min hjärna plötligt glappar. Jag har gjort vad jag kunnat för att undvika verkliga känslor. Men så plötligt är man där mitt i det. Fast i en blick. Hur kan det inte vara uppenbart för alla? Jag känner mig stor som monstret i Evolution. Jag har inbillat mig att jag blir kär i dem som brinner. Så möter jag någon som gör att jag brinner, eller kanske rinner. Som tur är går att förtränga, gömma och låtsas att alla andra inte är ett substitut.

Jag blev nyligen dumpad. Bortslängd i brist på känslor. Inte mina känslor, utan pojkens. Själv var jag var nöjd med bristen på känslor, mina. Vänner sa: "jag tror han är bra för dig" och jag höll med. Trodde jag funnit den snälla tryggheten. Kallt. Ingen risk att brinna. Men pojken tänkte och kände efter. Han var smart och jag blev besviken. Aldrig ledsen.

Istället står jag själv när jag än en gång hamnar i samma rum som pojken med blicken och andras beröring inte längre räcker till. Bara den som får mig att brinna. Världen skakar och brister: Jag är ensam om att brinna. Nu rinner jag.

Blir detta ännu en blogg om livet och försök till kärlek? Trodde jag att jag skulle kunna undvika det?
Patetiskt. Starkt. Verkligt. Subjektivt.