den fiktiva verkligheten

när är man riktig på riktigt? jag sitter i publiken och hör författaren och mannen tala om när Iris blev riktig. att hon lekte sin roll innan dess. man leker väl hela tiden tänker jag. men författaren är riktig. och fast jag vet att det är bra, så stör det mig lite. det stör mig också att det är de medelålders kvinnorna och jag som köper boken för att få den signerad. det är inte den samlade skaran jag vill ha upplevelsen delad med. de är för riktiga. inte verkliga.
morgonen efter, när jag bara vill att han som jag inte var motiverad nog att säga nej till ska försvinna, blir jag rädd för att det är stunden då jag är på riktigt. en stund åter när jag tänker att jag borde vara snällare. när jag mjuknar och tycker synd om. ser människan bredvid mig i soffan.
senare läser jag avsnittet om glappet mellan Iris och verkligheten. och jag känner igen beskrivningen av stunderna då det försvinner. att det finns stunder. med människor som tar bort glappet. fastän jag vill att berättelsen ska vara bara för mig, att upplevelsen är min egen, ger det ändå bekräftelse. det är vanligt mänskligt. att vara på låtsas. men egentligen vet jag ju att allt är på riktigt hela tiden. fiktionen är det påhittade. valda delar. påhittet att det skulle kunna vara något annat.