ostädat

jag vet inte vart jag ska ta vägen när styrelsekollegan med överdriven förvåning kommenterar nåt om att karlen kunde bidra med ett så praktiskt förslag som en väst.
och läraren berättar hur hon utbrast "slampa" när elev visade för mycket string i klassrummet. arbetskamraterna nickar och säger att eleverna borde få lära sig om klädkoder. om signaler som skickas. om det de vet och utnyttjar.
och det finns toner i saker som sägs när inte alla hör. de låtsas att de har körts över och märker inte hur de själva tvärbromsar.
och jag kan inte avgöra om det är vettigt eller vidrigt att jag sitter på händerna och pressar samman läpparna istället för att få ett utbrott. under tiden funderar jag på hur jag ska stå ut och hur en förändring kan ske utan att andra sparkar bakut.
o jag hatar denna mellanroll. min (inbillade?) maktlöshet. det är detta som får mig att vilja starta ett eget land, genomföra en statskupp eller starta en revolution. jag vill bli rektor och lärare, handledare och elevombudsman, ordförande, skolminister, statsminister och diktator. för det måste ju kunna göras bättre. jag måste väl kunna? jag kan väl? och jag drömmer mardrömmar om dagen då elden inte finns. och vet att den sällan brinner alls. så jag tänker att jag ska vara tacksam för chansen som ges. tändvätskan. jag måste hålla den kvar. hitta den överallt. leta efter obehaget. det som skaver. sen när min roll är en annan. och jag oroas av att viljan att passa in och anpassningarna som måste göras för att man ska kunna samarbeta. för att kunna förändra på sikt. för att inte bli en mot hundra. finna de små vinsterna på vägen. att slipa istället för skava. tålamod. aldrig ge upp. så tacksamheten väller över mig när vännens ögon sprutar eld av berättelsen. jag kan aldrig slockna helt med mina omkring. men tänk om jag glömmer att tänka. tänk om jag inte klarar något annat än att stryka alla medhårs. jag hoppas och blir rädd för att det är mina fördomar som hindrar mig från att göra något nu. att de bara inte ser för att ingen har pekat ut det. för det är ju forum och grupper med de bästa förutsättningarna. det är ju dessa som redanhar valt vägen mot utveckling. här har ju revolutionen redan börjat.