Skryt

Jag är 30 år. Jag har arbetat in det i huvudet och det känns både fel och rätt. Att förlika bilden av en 30åring med bilden av mig själv. Visst är det bilden av en 30någontingåring jag ska göra mig av med, men den har bott där så länge. Så jag har klippt håret som när jag var tonåring, varit på livets första massage och i lördags köpte jag ett par rosaröda byxor som alla på jobbet säkerligen tycker är galna. Snygg, cool, självsäker 30åring som kan överraska ska jag vara. Och i fantastiskt bra form så klart. En mils löpning kommer aldrig mer vara ett problem. Resten av livet har börjat. Nöjd i vår etta, glad åt att pojken får jobba med sin dröm. Jag kommer få min chans med. Och det finns gott om andra chanser att ta fram tills dess. Pojken och jag vet, så gott som man kan veta, att det är vi. Gifta en dag, i hus en dag och om allt går som vi vill även barn. Snart eller om fem år. Time will tell. Jag är med och styr. Har hittat ro, med otålighet som krydda. Jag har en pojkvän som hyr fästningar och köper upp sina pengar på fyrverkerier och födelsedagspresent till mig. Bara det liksom.