piffism

6åringarna. dessa växande människor. ju närmre sommaren vi kommer desto längre in i hjärtat flyttar de. utan att stå still stannar jag upp och ser dem. hela deras personer. tänker att inte kan de vara lika stora som de stora barnen som lämnade oss förra året. de som jag träffar när jag går över skolgården. som ropar "hej Tina" och ibland bjuder på en kram. andra gånger tittar de på avstånd eller säger namnet på en annan fröken.

men det måste vara för tidigt denna gång. jag vill ha dem kvar och njuta lite till. göra allt det som är de mer rättvisa. uppmuntra dem mer. bekräfta dem. göra dem sedda. samtidigt vet jag att det är rätt för dem att lämna. de längtar vidare. till den stora kittlande läskiga skolan eller de hemvana lokalerna där syskonen redan går. o jag ser hur barnen som blir äldst till hösten redan växer in i nya lekar och roller. och det känns rätt.

men först vill jag välja ut fröknar till 6åringarna. så de får en sån som ser vad de behöver. som är bättre än jag på att se dem hela tiden. en sån som de förtjänar. men så blir jag förnuftig och talar om för mig själv att de måste få hitta sina egna relationer.

tills jag hör om fröken som var på besök med faddrar och redan dömt ut han som inte får bli utdömd. han som vi skäller för mycket på ibland fastän han egentligen är världens finaste. ska han inte få en chans att bli allt han kan förrän skolan är slut om tio år?

så vill jag följa med honom. och alla de andra. så de inte får magsår i försöken att fylla alla krav, eller mobbade för att ingen riktigt förstår dem, eller deprimerade och självskadande för att livet är jävligt, eller uträknade för att de behöver plats som ingen lärare vill ge dem, eller bortglömd för att skolan inte gör plats för alla, eller råkar ut för något annat som samhället rymmer...

skit.
vi måste ha något bättre att erbjuda dem.