livet ryms inte i tiden man har. människor dör och jag vaknar på morgonen med betyg i tankarna. nog kan vi bättre.
30 november 2010
sömnlängtan
jag avskyr brudgråten, släkt med tjataochskäll. avskyr än mer när jag inser att det enda jag kan motivera avskyn med är bristen på kontroll. att sömnbrist och hormoner ersatt den. glädjer mig ändå att kollegans konstaterande att jag inte varit som vanligt. som vanligt måste vara med skratt och barn runt benen. inte gråtande på toaletten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
men tinis, vad har hänt?
Har haft så lite tid det sista, så jag har inte uppdaterat mig så mycket, men tänker när jag tittar in att det är ett spännande och bra jobb du gör - reflekterandet. Shit vad jag kan känna att jag är bortkopplad från universitetsgrejen. saknar det och seminarierna och hemtentorna för att man fick tid att tänka.
Vill ha dig som kollega:)fast vän är bättre:)
Kram!!
Tack fina du! Håller med; kollegor hade varit najs, men vänner är bättre. Hade velat ses mer bara. Får pratas och uppdatera oss en dag. Har kollat in på ditt och undrat hur du har det, men inte kommit längre. Hittade bilder från Italy05 för ett par dar sen. Känns som en annan tid.
Universitetsgrejen ger ett annat perspektiv nu. Kan också sakna det som var.
Å oj då.
Gråta på toaletten låter jobbigt. Varför hormoner?
Håller med Monika om att hur du arbetar med barnen imponerar.
Håll ihop, tänk på dig själv och vi tänker på dig söta Tina :-)
Inget särskilt. Trött och mensig var jag bara. Ett tillfälligt bryt. Gör ni aldrig så?
Fint att veta att ni tänker på mig iaf
...jag har sällan mens, men jag gråter ändå på toaletten. ibland för fina saker, ibland för ofina.
att vara lärare verkar höra ihop med att hålla ihop, alltid, o det är ju knappast varken möjligt eller mänskligt.
Kanske kan man använda det på nåt sätt, det där med att det inte går att ha 365 bra dagar om året. elever o studenter har ju inte det, de har utrymme.
Hur får läraren utrymme?
skönt att höra, att det inte är något brudigt
jag har tänkt ibland att nu ska jag börja lektionen med att berätta att detta inte är någon bra dag för mig. när min svärmor dött och sömnen inte varit vad den borde. eller för den delen fråga hur de,eleverna mår. för så mycket utrymme har de egentligen inte. och dagdrömt om hur det skulle vara att prata som riktiga medmänniskor pratar med varandra. fast när 30 ungar dundrar in och har intagit rollen som elever blir jag genast lärare. och även om jag kommer ihåg att ställa frågan blir det inte som jag drömt.
lite bättre lyckas jag på förskolan. där kommer inte lika mycket emellan. barnen får ha sina dagar och jag kan ibland berätta om mina.
usch, känner mig nära att börja rota i varför jag valde ett sådant yrke. o sånt vill vi ju inte veta av ;)
imorgon när barnen sjunger luciasånger ska jag försöka låta tårarna rinna, istället för att blinka bort dem. för det är ju iaf en av de fina sakerna
Har en estet-klass i Datorkunskap. Och när de hade luciatåg idag och sjöng så vackert kände jag mig stolt. -Det är mina elever, tänkte jag, fast jag bara träffar dem 70 min i veckan. Vi lärare engagerar oss och känner en massa, inte konstigt att man deppar ner sig när inte det händer som man önskar.
Skicka en kommentar