1 april 2010
hemma tar jag av överklänningen. ligger under täcket och slumrar med boken bredvid. annat kan man göra, men det finns inga måsten. fyra egna dagar. så ser jag dem. fast pojkens och mina dagar är sådana att de leder varandra. för sådant är ju livet. fint. så ligger jag där och tänker. inget mer. slås av stunden. friheten att tänka utan vardagsoro. fantisera fantastiska skrämmande möjliga framtidstankar. hur det skulle se ut jag och kollegan styrde. vad det skulle kunna bli. storslaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
hörde talas om er. o jag letar också, fast mer stilla tror jag. jag överväger att ge platsen en riktigt chans, förändra där jag står, osäker på om jag gett tillräckligt. vore spännande att höra mer om ert äventyr
ses vi 28 april kanske?
En fin kollega är viktigt. Min fina och jag bubblar inombords just nu, och förbereder inför tillfälle att sprida dem. Vi har konstaterat att något måste hända för att vi ska vilja vara där vi är. Nu är det många förändringar på gång och vi tänker smida medan järnet är varmt som man säger.
Sällan har man ju precis samma sätt att se på saker, men så länge alla är öppna för att lära och diskutera kan man ju få det att fungera ändå. Tyvärr finns det nog väldigt många som inte känner något behov att komma vidare. Starkt gjort av dig att säga ifrån och gå vidare.
Skicka en kommentar