piffism

Förmodligen var det sådär ett år sen jag såg det först. Såklart var det kärleken som visade. Namedroppade och nördpratade som bara han kan göra. Efter en tur i Botan. Fortfarande fascinerar lagningen, precis som jag fortfarande lyssnar och ler när vi promenerar där innanför grindarna. Medan han talar latin, familjeträd, smakar och luktar. Som ett barn känner jag mig när frågor jag aldrig funderat på förr poppar upp i huvudet och tar vägen till hans öra. Och stigarna vi går är inte desamma som andras. Bara våra, tänker jag. Något annat kan de inte vara.

Kanske är mitt nördprat inte lika engagerande. Men här kan du se lite av mitt.