tänk er att det är en hyfsad bild skapad ur tristess här

efter en tid då jag inte riktigt vetat hur något känns, o efter efterlängtade träffar med vänner på andra turer än oss, så faller saker på plats. ord, känslor och handlingar käns rätt. o tiden känns tillräckligt knapp för att jag ska se till att saker sker. vi, trädgårdsmästaren och jag, åker norrut och umgås med ett tomt hus och han som fyllt hundra. om det är tristessen, bara-vi-tvåheten, gamla-flyttkartong-rensandet eller ålderdomen är inte möjligt att avgöra. men jag hittar tillbaka till det bekvämt otvungna tecknandet. o närheten är där, som den kanske alltid varit. o jag har tålamod att vänta på ord som sen kommer vid rätt tillfälle, innnan tålamodet tar slut. sen åker jag söderut till föräldarna för att bara vara jag. o planen för vad som händer sen finns inom lagom räckhåll. för snart kommer den nya vardagen.