"chilla lite" sa han som satt längst bak utan att göra något av det jag sa till honom.
måndagar är svåra. trött. o man vet inte vad som föder vad. men jag har tänkt på de olika sammansättningarna och hur vi möter varandra. att det är ok att le, trots alla goda råd som säger emot. men så blir man ändå arg. för att det inte finns något alternativ.
när hon som lagt ner sa "varför får vi aldrig göra något kul?" kunde jag inte svara ärligt. jag undrar ju jag också. man måste vidga ramarna långsamt för att inte skjuta sig i foten. eller vådaskjuta någon annan. jag vill visa och säga: "titta borta, bakom detta hindret blir det kul". o jag hoppas att det är sant. fast det aldrig kommer vara det för alla.
imorgon kommer dan då jag inte hinner luncha alternativt rastvakta. o allt har sin fram- och sin baksida.
2 kommentarer:
"man måste vidga ramarna långsamt för att inte skjuta sig i foten" !!!
att försöka le men tvingas bli arg. det tar så mycket energi att bli arg, kanske en av de jobbigaste sakerna med läraryrket? eller med att jobba med människor och barn över huvudtaget, där man måste sätta gränser. just nu längta jag inte efter att bli mamma.
ja energin går åt. men man upptäcker också att man har större resurser än man väntat sig.
men framförallt är det tröttsamt att försöka hitta en roll som passar bland elever och lärare som redan skapat sina. och att hitta vägar för att förändra. att vara diplomat.
Skicka en kommentar