tacksamhet

som om man befunnit sig i ett vakuum. fast det varit fyllt med mat. o när den finns där är det omöjligt att inte äta den. eller är det bara jag. konstant mätt i en vecka. o julklapparna som alldeles för många sprungit och oroat sig för i veckor kommer i skymundan. kanske en timmes delning och öppning. jahopp, det var det då?! o hela tiden en medvetenhet om att man faktiskt vill vara där man är med dem som är där. fast man längtar så man inte vet vart man ska ta vägen. om man ändå vore i Götet. man blir tvungen att tala sig till rätta. för det skulle vara dödstråkigt. men sällskapet man skulle kunna få. några timmar åtminstone. nej, vad vet man om det?! dröm nu inte om något du inte vet om det är värt att hoppas på. sluta upp med hemligleendena bakom halsduken. o det blir så. efter en vecka blir de färre. för man har glömt vad som är verkligt och vad som är diktat. men man undrar hela tiden om man verkligen är där där man är. för även om det är bra fint så känns det inte sådär magiskt som i Disney-filmer. men eftersom det ändå låter så om man berättar om skidåkning, matlagning, pyssel och godisbak med familjen samlad, så kanske man bara inte såg glittret när man var mitt uppe i det.