igår slutade det med att jag skrev: "jag tänker att jag är tydlig, men folk håller sällan med. så för säkerhets skull: bio låter trevligt..." o jag är mer stolt än skamsen. o det spelar ingen roll om jag är den enda som ser vilken bedrift det är. o visst väntar jag dagar, men inte till torsdagar som förr. o jag är så sjukt rak.
i stolen på kontoret satt jag tillbakalutad, vilade händerna i knät och tittade chefen i ögonen. o det är liksom bedrift nog. så det spelar ingen roll att det inte gick perfekt, för det finns ingen anledning att älta det. vann jag inte nu, så vet jag att det finns en chans att jag vinner hos någon annan.
just precis i denna stund är det som oroar mig mest att fröken duktigs text fick mig att tänka: "fan, om jag skulle gå på klassåterträff nu skulle ingen bli förvånad över vad jag pluggat". o det känns lite tråkigt. om jag inte lyckas övertyga mig om att det bara visar att jag gått precis rätt väg. kanske kan man tänka att fd klassisar fick gissa först. då skulle de väl inte gissa rätt? äsch, jag kommer nog på något.
om det är klokt eller oklokt att tro på det som kan bli nu när vi är vuxna, ett år senare, vet jag inte. önsketänkande, mognad, stabiltet, förändring. ingen vet. för det går inte att jämföra. o det går inte att ångra allt. en del. men inte tiden. så jag tänker inte berätta hur långt in i framtiden mina tankar vandrat. o jag tänker inte fundera på vad som ska föras vidare just nu. nån gång kommer det förmodligen fram. men det är inte tid för den sortens avslöjande just nu. kanske är det taktik, men en helt annan än den jag använt förr. för just nu griper jag inte tankar som spinner i huvudet. de kommer från en känsla i kroppen. samlad. så jag tänker inte skriva "om jag inte lurar mig, igen". o kanske var det pansos kommentar nedan på inlägget nedan som fick mig att fatta.
en liten störning är namnet som då och då poppar upp i högra hörnet. för det väcker besvikelsen. inte den man kan tro. utan den som handlar om vad man tror om vänner. sådana som inte är. men namnet får fortsätta röra sig där. för nån dag kanske jag måste berätta att sådär får man inte göra. en dag då min koola klokhet lyser igenom.
7 kommentarer:
Jag var på en sådan där återträff i sommras (femton år sedan jag slutade nian). Fick den där obligatoriska frågan,
-Vad gör du nu då?
-Jag läser till lärare.
-Jahaaaa, det var otippat.((med lite imponerad underton) vad det nu finns att bli imponerad över i det yrkesvalet framför andra)
...har i eftrhand funderat lite på vad personen i fråga menade, förmodligen hade han en bild av strul-camilla femton år senare i en kassa på ica eller liknande...
...eller så är jag bara paranoid.
dessvärre är du nog inte paranoid. även om jag inte skulle kunna se dig som strul-camilla i kassan på ica så vet jag ju med mig att man har en del idéer om vad folk gör nuförtiden. men jag som antistrul-tina skulle eventuellt ha hamnat i en kassa på ica också. det funkar liksom åt båda hållen. för övrigt är det ett jobb som kan locka då och då.
att möta gamla klassisar, som alla är fast tillsammans i bilden av då, är fasansfullt. jag gjorde det en gång o det var fan det värsta. inget stort bråk eller så, bara en smygande känsla av hur de som var där ville bevisa nåt, men det går inte, inte med dom.
man kan aldrig bli nåt annat än dem vi var då.
jag tror att man skall hålla sig staaaaarkt borta från såna sammankomster.
men att se en chef i ögonen.
Det, är fan grejer det!.
stiligt.
med tanke på hur knepigt det kan bli när man möter folk på fejan, så känns ju faktiskt inte en återträff särskilt lockande alls. för det man kan vara nyfiken på väger förmodligen inte upp nackdelarna. så du har säkert rätt.
vännerna o jag diskuterade istället ett alternativt reunion. fast folket man skulle vilja ha där har man redan kontakt med. så den idén faller med andra ord också.
nu tycks inte chefen i fråga ha velat bli min chef, men det kändes bra coolt ändå.
...kanske för att du kunde se honom i ögonen...
baaaahh åååhhh tjoooohooo, vad fel du hade, han ville ju bli din chef! heja dig!
ja tänka sig
Skicka en kommentar