någonstans

på väg till skolan lyssnar jag på the roots. o när jag anstränger mig för att samla all rörelseenergi i ett ben istället för att dansa arslet av hela spårvagnen så väcks något som vilat allt för länge. något viktigt.

föreläsning. o jag tänker hur jag formats av min omgivning. smittats. smittar jag? det måste jag väl? varför ser jag inte det? inget är mer eller mindre jag. jag är inte jag utan det jag mött. dem jag möter.

värktabletterna som tar udden av mensvärken dödar energin. ingen del av mig orkar anstränga sig för att leka cocktailparty under lunchen. pröva, skina, finna förhållanden. inte igen. så jag sätter mig själv och trycker in musik i öronen medan jag försöker fylla på. samlar luft. o längtar efter relationerna jag redan känner. de som redan har en uppfattning om mig.

diskuterar konflikter med veckans tredje grupp av studiekamrater jag inte känner. gråter sedan av trötthet, ensamhet innanför dörren hemma. läser panso, om möten och tänker att en kameleont är jag väl ändå inte. gör inget av det jag borde. som om jag visste vad det är.

tänker på männen som inte förvinner, men aldrig fastnar. de som gör saker. spontant. de som får mig att tycka att allt i min omgivning går för långsamt. att jag står still. missar chanser. de får mig att vilja göra dendär tatueringen jag kommer ångra om tio år, lägga mina pengar på en resa till new york nästa helg eller startar ett band trots att jag varken kan spela något instrument eller sjunga. o fast jag inte alls vill starta något band, trots att själva tanken på en kort nöjesflygning gör att miljösamvetet svider och jag inte har den mista idé om vad jag skulle vilja tatuera varförnånstans, så skaver tanken på att jag borde börja jobba när denna terminen är över. så jag fortsätter mitt långsamma liv utan att riktigt ge några raka svar på hur mina framtidsplaner ser ut. för samtidigt som jag går runt och hoppas på att den ska dyka upp och ta tag i mig, chansen, så samlar jag mod för att fixa den själv.

fotar mig själv för att det aldrig finns några bilder som jag står ut med. lyckas med några där jag inte ser ut som en man i peruk. för sån är jag formad, som en kvinna som inte vill se ut som en man i peruk. finner det omöjligt att kategorisera in akten i gott eller ont.

längtar