tre versioner

Sigrid: jag började lugnt igår. jeans, linne och kofta. idag lite tuffare. v-ringat, röda kjolen, blanka svarta ben och klackar som ekar i korridorerna. ni förstår att jag rockar? (om man bortsett från attackerna med gubbslemhosta som jag befarar kan få hjärnan att lossna) och jag liksom känner hur jag skulle kunna göra en massa. fast när frågan kommer är det förstås tomt. så jag iakttar. men egentligen. jag ruvar på enorma resurser. tänker att jag ska visa dem. men det blir soffhäng istället. skyller på kroppen. tar inte reda på vad jag borde göra. tänker det finns fler veckor kvar. det gör det.

Signe: naturligtvis borde det blivit en promenad (någon form av träning bara), plugg (eller viktiga mail åtminstone) och till sist sömn (jo, kroppen, huvudet och ögonen skulle må bättre).
men ni vet. sysslolösheten är av den bra sorten nu. den som kommer göra att något bra kommer sen. jag tror det. om jag håller ut lite till. annars kan man ju alltid gå tillbaka. som en sista utväg. för ensamheten gör att man till sist inte bryr sig om vem som hörde av sig först sist. samtidigt äter och äter man för att kroppen ropar efter kolhydrater en dag som denna. så man fyller sig själv för att fylla en riktig plats. en för två. för man är trött på att vara överflödig.

Tina: just nu tycks det inte finnas någon anledning att sluta äta värktabletter. en av varje ska det vara. två sorter. men det är ok. det är inget svårt ont. rent fysiskt bara. snart är det över. och innan jag vet det själv får jag höra på ansiktsboken var jag ska vara på fredag. efter jobbet. o till helgen kan jag få umgås med folk i den nära staden. men jag vet när jag pratar med familjen att jag borde slita mig härifrån. så svårt bara. ärligt? tänk om man missar en chans. om än en liten bara. hjärtslitande eller hur? nej, ingen mer desperation. jag behöver ju egentligen de andra som behöver träffa mig. där där det blåser. tänka på något annat än mig själv. avstånd.

kören: fan va vi klagar. verkligheten. det är bra nu.