saltvatten

ena stunden ler jag hemligt, skrattar, pratar. vill bara sova där i soffan. nästa stund rinner det i ansiktet. det finns ingen logisk början och inget riktigt slut. ljuger jag när jag skriver att jag kom för nära mig själv? att vännen gör det med mig. i telefonen på väg bort förklarar jag att jag bara är trött på mig själv. sen tänker jag att orden är rätt, men i fel ordning. det var inte hans fel. vi måste anpassa oss för vi hittar aldrig rätt tid. jag vet det. jag ville bara ha någon som höll i mig. så att jag fick vila en stund. var vattnet bildats vet jag inte.