sedan begynnelsen har jag sett föreläsningarnas nickare som ett hot. det händer att jag finner mig bland dem.
ibland måste man snurra ett extra varv på gruset, hoppa för att se om man når löven, peta på lyktstolpen. andra gånger låter man bli för att folk ska tycka att man är någorlunda normal.
ibland tänker man år, halvår och dagar tillbaka på saker som gör att man bara vill gråta. ibland måste man. ibland låter man bli för att bli vanlig.
jag la mig på golvet och avundades rökare en stund. balkongrökarna. sen tänkte jag på smaken i munnen och tänkte att jag har det ganska bra ändå. här på mitt källargolv.
nånstans där mötte jag Signe. när jag försökte fånga henne på bild blev det som i sjätte sinnet. något annat var hela tiden närvarande.
jag tänkte jag skulle gömma en i mängden, men det kommer mer en annan dag.
man kan alltid citera Meja. hon upptäckte ju ändå Robyn.
jag funderade på att lista alla mina möjliga beroenden. i samma stund insåg jag det oetiska i ett sådant tilltag.
förmodligen har världens vackraste jeans skapats idag. /Tina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar