vi talade om att nöja sig. jag visste att ordet var fel, men fann inget annat. sen mindes jag: ödmjukhet. tålamod. att veta att ingen är mer än människa. så jag får vänta. låta saker vila. får riskera att det blir för sent. jag måste bli sundare. kan inte svina mer. det är samma som innan fast jag inbillat mig att det är något annat. för jag brukade inte våga vara annat än ensam. nu står jag inte ut med tanken på att vara själv. när jag flytt för att undvika konfliker har jag skapat fler. det är logiskt. jag måste sluta berätta igen. för mycket blir sagt. besluten jag hatar är inte mina när jag vill ha dem. för jag är övertygad om att jag vet nu. men hur vet jag att jag vet? kan man veta? har jag inte trott mig veta förr? jag läser mig själv och tvekar. förtvivlan må lura, men bad och läsning tills ögonen inte ser klart mer lugnar. allt kommer inte hinnas med, men kanske tillräckligt.
jag har en plan. när det landat ska jag försöka med papper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar