jag ska bara övertyga mig själv

jag berättar för mycket för honom. till och med det berättar jag. olyckskorparna cirkulerar innaför skallbenet. under det yttersta hudlagret söker orden efter en väg ut. det finns endast några få tidpunkter då den torra huden skavs av och ger tillräckligt med utrymme. ett är när man ligger så nära så man inte vet vems mage det är som kurrar. när man smakat på varandra och väntar på sömnen. då blir det en fysisk omöjlighet att inte visa att det finns saker att säga. all kraft går åt till att få det sagt. bara några få ord om att inte skada på samma sätt igen. när de visar sig handla om något annat klarar man inte annat än att hålla med. man vrider sig till sömns för att istället fortsätta konversationen med sig själv senare. man funderar på om man ska visa sig svag eller stark. vad som skrämmer minst. det handlar inte om att vara någon annan. det handlar om när man ska visa vilka sidor av sig själv. säkert måste man vara rädd. men man måste vara så modig då. hur kommer det sig att man fastnar så för allt som kan gå fel när allt är bra? många små meddelanden talar om att det är annorlunda nu, så mycket bättre än förut.