jag trivs inte med att vara jag just nu. det har sagts att det syns på mig. det har sagts att det är förståeligt. men vet ni? nej, förresten det är inget någon behöver veta. det är bara något jag behöver berätta för att påminna mig själv. för två år sen skulle jag ritat r på min kropp just nu. idag slår jag bort tanken lika fort som den dyker upp. istället gråter jag en skvätt. låter samtalen med vännerna vara värmande terapi. och i hela kroppen finns beslutsamhet istället för maktlöshet. heja mig liksom.
