distans

det är som att huvudet alltid går på högvarv när jag åker över bron. även idag. i stan måste jag sätta mig ner. fika med mig själv. försökte greppa en känsla. vet inte om alla känslor tar ut varandra eller om det är tankar som inte lämnar någon plats för annat. jag får inget tag.

vad jag vet:
mannen med rock är tillbaka (nu utan rock)
för tre månader sen grät jag över honom
för tre dagar sen promenerade jag med någon annan

följd:
nu är vi samma fast annorlunda (starkare och svagare, modigare och räddare)
han visade sig och jag valde
jag har avstyrt annat innan det börjat (för tre personers skull)

senare sätter sig kärleken i magen och jag vet. jag mår illa av att längta. men han ger mer trygghet denna gång (jag tänker inte skriva än så länge). jag får le mer.

efter jobbet reser jag till den andra staden några dar. det kommer bli bra.