det är en såndär frisk, lugn dag. inte dimmig, inte klar. jag fortsätter som vi började på balkongen; bara är.
det fanns en tid då jag och barndomsvännen som var kombon då tittade på natural born killers fler gånger än vi själva ansåg var sunt. det var länge sen. nu hade jag annat sällskap. han frågade om varför vi tittade på den förr. jag hade inget svar. jag tror den faschinerade. denna gång skrattade jag åt den tills jag kallades morbid. det fick mig att skratta lite till. den faschinerar fortfarande. barndomsvännen som är kombo nu skriver om skrattet. det värmer. har saknats. det är ett annat än det bland vänner. jag tittar tillbaka på mina egna texter. jag behöver inte gå så långt tillbaka för att se hur jag tittade ner på personen som nu framkallar skrattet. längre tillbaka tittade jag upp. ser jag rakt fram nu? klarare. jag bara är.
ok. jag spyr över mitt språk, filosoferande låtsaspoesi. skit samma.
jag tänker att jag inte borde skriva såhär mycket om detta. men skit samma om varken han eller jag vill göra honom för viktig. detta är bara ett försök att känna efter. reda ut. "vad är faran med att sopa rent framför sin egen dörr?" sa hon den kloka.
herrns tal om Berlin i samma mening som "kanske ska flytta till" är inte verkligt just nu. vi bara är.
ikväll läser jag ifatt. känner igen mig själv överallt. andra har ställt mina frågor innan jag hunnit tänka dem. brevet från antagningsenheten stör lugnet en stund. när blev jag en sån som tycks ha missat att svar ja till platser på kurser? förmodligen samtidigt som jag blev en sån som tänker att det ordnar sig, en sån som blir irriterad snarare än hysterisk.
under dagen väcktes en tanke om att låta Sigrid göra intåg här.
/Tina
2 kommentarer:
när jag läste inlägget för någon dag sen log jag åt "ok. jag spyr på mitt språk..." för att det var så hög igenkänninsgfaktor, inte åt det faktum att du spyr på ditt språk (såklart) och jag behövde verkligen le då, så tack.
jag är glad att du har någon som får dig att skratta så.
att bara vara och låta nu vara nu och inget annat kan ibland vara så skönt.
sen blir jag lite nyfiken på hur du väljer namnen på de övriga här på piffismbloggen om det är namn du har eller som bara känns rätt.
mitt eget bloggalias valde jag för att det kändes fel, och nu ännu mer fel men det känns också konstigt att byta.
känns härligt att jag kan få dig att le.
o ja jag känner att jag har det väldigt bra just nu. lite för bra, så jag måste krångla till det. hm
mina bloggalias är namn som funnits i saker jag skrivit i många år. det är bland annat namn efter extramormor, namn jag sparat till eventuellt framtida barn, delar av mitt namn och namn som jag tyckte var fulast när jag var barn. nu är de delar av min identitet och det finns fler på lager.
för mig är du självklart becca
Skicka en kommentar