hjärtslagen flyttar runt i kroppen. nu sitter de i ryggen. jag sträcker på mig.
mobilen plingar. en halv minut senare vill jag skratta. men det blir inget mer än ett bittert fnys. somliga kan konsten att lyfta upp och titta ner på mig samtidigt.
gör jag också det?
man kan hävda att jag borde gett upp med en gång. två månader senare. det mesta av mig trodde inte att det fanns något värt att hämta. men den biten som hoppades att det ändå var min tur ville ge det en chans. igen. istället blev jag ett avslut rikare. under tiden fick jag se honom på riktigt. hur han leker vis men bara är rädd. jag trivs med att titta ner.
när jag ställer mig på vågen har jag blivit lättare.
6 kommentarer:
Att vågen blivit lättare är i alla fall något bra om än inte någon bra.
Ja. En glad överraskning. Att må bättre än väntat.
Ha ha! Nog bra att det blev detta sista kanske. All anledning att titta lite ner. De är bra så men söte göte vad knäppt dom tänker ibland.
ja, underhållande och förkrossande på en gång.
Jag känner att jag behöver uppdatera mig från isolerande öliv men jag tror ändå att jag förstår allt....Kram
härligt med ömsesidig uppdatering. kram
Skicka en kommentar