att pröva nya saker, det är en bra grej liksom.
att träffa nya människor (knepigt uttryck egentligen) eller att träffa gamla människor (det måste ju vara motsatsen) på nya sätt känns jäkligt skönt.
att få nya speglar och definiera sig själv på nytt.
friskheten följer med in.
8 kommentarer:
Visst är det bra med nya speglar, genom kontraster definieras vi, en identitet tar sin form i relation till andra, gränser sätts och löses upp. Man måste dock vara på sin vakt, på vad man får se i speglarna, lika ofta som vi får sanningen så får vi bilden av någon vi inte är, vill vara eller kan bli. I värsta/bästa fall syns ingen i speglarna och då kan man sova på dagarna och vara uppe på nätterna (hm, tittar just nu på när du skrev inlägget...).
utan speglar är man ingen. men du har nog rätt i att man måste vara på sin vakt, att speglarna kan ge en felaktig bild. jag tror inte att jag har tänkt på det så. men det är ju bara att gå till sin egen förmåga att spegla andra för att se att man ibland inte ger någon rättvis bild.
är det inte alltid illa när man inte syns i speglarna? hur menar du med att det kan vara i bästa fall?
hm... jag funderade också en del på den där sista meningen du skrev niklas. Den är svårtolkad... men... jag tror att jag kan hålla med om att det både kan vara positivt och negativt att ibland inte synas i speglarna... för jag tror att jag tror att man i vissa människor/sammanhang inte får någon särskilt bra reflektion.
Däremot förstår jag inte riktigt varför du kopplar samman dessa tillfällen med att man är vaken på natten och sover på dagen (enligt min tolkning)... nog möter man många reflektioner av sig själv och sin person/identitet även nattetid.
Hej Signe och C.WU, jag medger att jag var allt annat än tydlig när jag skrev min kommentar. Vad jag försöker säga med att man i ”bästa” fall inte syns i speglarna, är egentligen bara att jag tror att det är nyttigt att glömma bort sig själv ibland. Att inte se sig själv, att förlora sig själv helt enkelt. Jag minns något Nietzsche skrev…vänta jag ska hämta boken…och som berör detta lite grann:
”Once one has found oneself one must understand how from time o time to lose oneself – and then how to find oneself again: supposing, that is, that one is a thinker. For to the thinker it is disadvantagous to be tied to one person all the time.”
Att likt en vampyr inte kunna sig själv i spegeln, vara uppe på nätterna och sova på dagarna, är mer bara att jag tror många har lite lättare att glömma bort sig själva en stund i mörkret, eller vara någon annan när solen gått ner. Man kan behöva vila ifrån sig själv ibland, även om detta inte innebär att göra något hemskt eller skumt.
Märkvärdigare än så var det inte. Ledsen om jag har gjort er besvikna.
om nätterna glömmer jag inte bort mig själv, det är i mörkret jag blir som mest synlig, obehagligt tydlig. alla skavanker, alla sår, alla ärr. i mörkret kommer jag inte undan.
om man inte syns i speglarna, det vill säga reflekteras, då tror jag man måste byta speglar, byta miljö och byta vänner. du väljer ju mer eller mindre speglar själv.
att möta nya människor är inte så lätt som man tror. att verkligen möta dem o inte bara stå där i skydd av drinken o rabbla sin remsa om sig själv.
jag försökte igår natt.
det var skitsvårt.
jag trodde jag var en lyssnare.
eller hur.
jag var helt slut när jag kom hem, men ingen visste något om mig o jag lärde mig nytt.
det var nog bra.
jag bara råkade börja läsa alla långa kommentarer och oj oj. alltså, jag är glad om du behåller några gamla speglar också, typ den guldiga i hallen (fast nya är också bra, javisst).
ah, nu lät jag bara bäng men jag tror du fattar fattar vad jag menar. om jag ska vara djup kanske jag skulle kunna säga att du kanske får säga till dom gamla speglarna att dom behöver putsas? puss!
ojojoj. så mycket att tänka på.
"när man har hittat sig själv måste man lära sig att då och då förlora sig själv för att hitta sig självpå nytt" (ung.) niklas, jag tror så med. men det gäller att man verkligen har hittat sig mellan gångerna då man tappar bort sig.
jag måste hålla med panso och c.wu också. när man är ensam i mörkret är det farligt lätt att se för mycket av sig själv. det är farligt lätt att det blir fel saker. kanske är det då man går ut och gömmer sig bakom drinken.
o mattias, när man verkligen lyckas utan den är det härligt uppfriskande. men klart utmattande. det slår mig att det nog ofta blir för många nya speglar på en gång. tänker på dedär gångerna som man hittar både i fiktionen och verkligheten, då när man träffar någon som får en att ta fram nya sidor av sig själv. ibland håller det, andra gånger inte. som att prova nya kläder framför spegeln och se om det är utklädnad eller uniform.
frida love, jag skulle inte klara att testa de nya speglarna om jag inte hade de gamla kvar. när jag läser vad panso skriver om att byta ut dem man inte syns i känner jag mig bara tacksam över att jag har ett gäng som jag aldrig vill byta.
som du skriver behöver speglar kanske putsas ibland, men det måste ju sägas att speglarna inte kan vara oföränderliga. kanske är de vattenpussar man speglar sig i, de förändras och kan vara både mer och mindre tydliga. drömmen att vara en lyssnare kanske inte är möjlig. bara när allt är stilla.
shit, jag trasslade nog till tråden. men jag gillar det
Skicka en kommentar