natturer

var i den regniga staden och minglade. tiden gick utan att någon märkte det. när jag vaknade på bästkusten hade ljuset kommit och jag var fast mellan natten och dagen. jag köpte en falafel för att få tiden att gå. trodde mig känna igen någon som jag aldrig känt men delat skola med. det var i en annan stad när hans hår var långt och mitt kort. istället för att fråga gick jag förbi taximännen igen. sen tillåter jag mig att vara trevlig mot pojken som pratar med mig på busshållplatsen. det är morgon och jag är ensam men vi är inte själva där. när jag skrattat åt frågan om mina favoritfärger och han säger "man förlorar inget på att fråga" förlorar samtalet sin charm. för nej, jag vill inte titta på dålig film och umgås med främlingen. jag är tacksam åt att han sätter sig i en annan del av vagnen. på väg från den är jag glad åt ljuset och den friska luften som gör omgivningen säkrare och mig nykter. under promenaden tänker jag på andra promenader genom den svarta staden. promenader som man inte berättar om för mamma. farligt och korkat ibland. men jag vägrar låta mig skrämmas. vännernas oro och skäll har dock fått mig att vara klokare. o det känns skönt att veta att det numera finns de som väntar på mig hemma. men jag tänker också på gånger då man åkt taxi med pojkar som man känt i en timme. full till främmande adresser. enstaka gånger förvisso. men i efterhand känns de turerna farligast. jag vet ändå att det kommer bli fler sådana i vänkretsen. vi måste ju leva.