varför låter det så fult och hårt när jag säger att jag vill klara mig själv? varför vill jag behöva och bli behövd av någon mer än vänner och familj? varför spelar någon okänd så stor betydelse för bilden av mig själv som lyckad eller misslyckad?
varför är vi rädda allihopa? varför tar det så lång tid innan vi verkligen vågar testa på riktigt när vi möter någon som vi tror kan vara eller bli någon som rör hela oss? varför gömmer vi oss så snabbt? ger vi upp för tidigt? är vi verkligen rädda om oss själva? varför går människor sönder så lätt? varför tål vi inte mer?
varför kan jag inte se på mig själv utan att tänka på hur någon annan rört vid mig?
är förklaringar svar?
vad spelar förklaringarna för roll om frågorna finns kvar?
10 kommentarer:
måste det finnas svar? jag tror inte mitt rätta svar är ditt rätta nämligen. eller kanske, men allas rätta svar är inte våra. ju. det kanske är det man vill ha svar på visserligen; vem som har ens rätta svar. men på vägen blir man rädd. gaaahhh! typiskt dåligt svar på dina tusen frågor.
nej, kanske måste det inte finnas svar. inga svar som tar bort orsaken till frågorna i alla fall. så frustrerande bara att vara fast i något man vill samtidigt som man inte vet varför man vill det man vill och om man verkligen vill det eller bara tror det för att man lever här och nu. typ...
jag tänkte kommentera inlägget första gången jag läste det, men det blev inte så.
och jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill skriva, säga (om ämnet, tråden, trådarna), jag är för trött (det har givetvis ingenting med dig eller din blogg att göra om det nu på något konstigt sätt går att läsa det så), men på något vis tycker jag om att du också tänker mycket och i form av en massa frågor (det kan jag ju iofs inte veta om du gör). att jag inte är ensam om att göra det. ett tag trodde jag att alla gjorde det tänkte så och funderade massor på eh allt, men jag har erfarit att så inte är fallet. och det är ju någonstans ändå skönt att veta om att det finns andra som är liknande, även om det inte alltid hjälper när det känns svårt eller alltför många svar uteblir och bara lämnar fler frustrerande frågetecken.
jag tycker också om att man bland bloggarna kan hitta andra som tänker lite som man själv. det beror väl på att folk öppnar sig mer och man kan klicka sig fram snabbare här än irl. jag gillar att man kan hitta ord för det man tänker på någon annans blogg, vad andras nedskrivna tankar kan väcka hos mig och vad mina tankar kan väcka hos andra. man är sällan ensam. det gör faktiskt en del frågetecken mindre frustrerande.
För några år sedan läste jag om en tjej som beskrev sin kille som sin "pusselbit". Åååh, vad fint, tänkte jag då. Tänk att ha någon sådär som är ens andra halva...
Efter flera år som singel har jag fått anledning att omvärdera det där. ;-) Har ställt mig alla de där frågorna...
Vi är ju lyckade för att vi är. Den vi är. Alldeles oavsett vad vi omger oss med för statusprylar. En partner är ofta en sån statusgrej i mina ögon. Iallafall i såna här sammanhang.
Självklart längtar jag efter att få dela mitt liv med någon speciell, någon att ha hemliga skämt med, någon att få luta sig mot i soffan eller när det blåser... Någon att älska, slösa kärlek på. Men om jag aldrig träffar den där någon, eller tills den personen dyker upp, så har jag ett fantastiskt liv. Och jag är helt perfekt. Själv.
Jag är inte narcissist, har bara läst Mia Törnblom mfl ;-)
Yeahy.
Visst kan en partner bli en statuspryl. Det är så ofta man definieras utifrån sitt civilstånd. Då är det svårt att tänka att man är sjukt bra som man är. Det är också lätt att hamna i vi och dom-diskussioner när man talar med sina singelvänner. Det handlar om "vi som inte nöjer oss", "vi som satsar på oss själva och vår karriär", "vi som inte lyckas hitta någon" eller "pojkar är knäppa". Fast man vet någonstans att det inte finns något lätt svar så försöker man skydda eller slå ner på sig själv genom att ta till dem. Personligen mår jag ganska dåligt av tanken på Mia Törnblom m fl. Jag vet att det är fullkomligt omotiverat och förmodligen bara ännu en försvarsstrategi eller undanmanöver.
jag tror inte att det finns några allmängiltiga svar på dessa frågor. men ett svar, ett enkelt och ganska självklart, är att vara två på det odefinierbara sätt som kärlek-mer-än-kompis innebär kan ge en så mkt mer än. även om man vet att i det innefattas både brahet och svårhet. men braheten kan vara så mkt bättre än själv. även om man ibland kanske önskar att man inte visste det.
lina: jag är inte övertygad. i längden. det är ju tydligt att kärleken är en drog som alla jagar efter. det är också tydligt att man behöver andra människor. men den långa vänskapen med massor med kärlek, kan inte den vara bättre än den intensiva koncentrerade versionen? viktigare.
man hoppas väl att den intensiva koncentrerade versionen ska övergå i nåt som överträffar vänrelationer. så tror jag iaf. men det handlar väl också om att nöja sig på nåt sätt, att inte till vilket pris som helst jaga efter kärleksdrogen.
lina: klart man hoppas det ska bli något mer än en koncentrerad version. och när jag ser par som hållt ihop länge så liknar det väldigt mycket en lång vänskap. som jag kan avundas. men jag kan också tänka att detdär har jag med vissa av mina vänner. det trygga. det andra, det som på vissa sätt är närmare när man är kär, är så bräckligt. äh, jag vet inte. är både trött på och beroende av dendär drogen. det verkar bara så omöjligt att börja där och sluta i det andra. jag tänker att det kan handla om att vi litar för mycket eller för lite på andra. tror jag förstår vad du menar med att nöja sig, men det låter så hårt.
min far (som varit gift med min mor i 38 år) sa en gång när jag frågade hur man får ett förhållande att hålla så länge som hans och mammas att man måste vara ödmjuk.
kanske hade de tur och hittade rätt. kanske visste de mer om människan och accepterade att ingen är mer än just människa. kanske var det enklare då. men jag gillar pappas enkla svar bäst.
enormt långt och kanske obegriplig kommentar. men jag försöker förstå vad jag tycker medan jag skriver.
Skicka en kommentar