känslan av att något måste hända har krupit runt i kroppen länge nu. massor och ingeting har hänt i vår. som alltid är det väl en kombination av massor av saker som ruskar om just detta ögonblick. besök på nygamla bloggar. sista avsnittet av GG. konserten igår. räkningar. ateljén. sommaren. kärleken. bror. brorson. there´s no end.
känslan av att inget händer. beviset på att det finns människor som faktiskt gör saker och inte bara drömmer om dem. jag vill inte låta livet hända mig. jag vill göra det. (jo, jag spyr lite över ordvalet). min första tanke är att leta jobb utomlands. min nästa tanke blir att jag faktiskt har en termin kvar på min utbildning och att vi i dagarna flyttar in i en ateljé här i staden.
ögonblick som detta kommer och går. då och då löser jag dem genom att festa, spendera en stund framför spegeln med en sax i högsta hugg och fallande hår, städa eller möblera om. vad som helst som ger en känsla av att något förändras och att jag är en del av förändringen. denna gång vill jag göra det på riktigt. det behöver inte vara revolutionerande egentligen. det räcker att jag tar vara på möjligheter. att läsa böcker jag vill läsa. att använda allt material som står och dammar i hyllan. att planera vad som ska hända när jag har en examen. att göra det jag vill och kan. denna gången vill jag våga försöka.
det obehagliga är att jag redan nu är rädd för allt jag lovar i och med detta inlägg. förväntningar. vidriga ord. jag lovar inga stordåd. jag lovar mig bara att försöka lite mer.
3 kommentarer:
Åh, den där rädslan för att inte leva livet fullt ut. Den känner jag igen alltför väl.
man lovar inget bara för att man drömmer, bara för att man vill.
man lovar inget för att man säger att man vill försöka.
det enda man säger är att man vill försöka.
lova får de andra ta hand om.
fröken duktig: jag, det är så lätt att fastna där. men jag ska försöka leva det lite mer. men fullt ut vet jag inte om det går. Så mycket att ta hänsyn till.
nej fy, det lät för mesigt. klart jag lever! varken mer eller mindre. ska bara styra hur jag lever lite mer.
mattias: nej, man lovar kanske inte. "när saker sägs högt blir de på riktigt" är väl inte riktigt sant. men det känns så ibland. konstigt att sånt kan hålla en tillbaka. jobbar på att gå från att vilja försöka till att faktiskt försöka. drömmer vidare.
Skicka en kommentar