Kan jag inte bli fem igen så vill jag åtminstone ha sommarlov nu

Det finns stunder då jag vill vara fem igen. Jag har en föreställning om tiden före lekis som den bästa i livet. Tiden före organiserade krav och förväntningar. Kanske är det för att jag inte kommer ihåg särskilt mycket från den åldern. Och det känns lite som ett svek mot barnversionen av mig, som säkert ville få chansen att bestämma själv som en vuxen, att säga att livet var enklare då. För svek och besvikelser skadade även då.

Men starkast är bilden av Bullerbyidyllen. Jag vet inte när allt hände, men en del måste i alla fall varit under den magiska åldern fem. Min mamma var en av två dagmammor i byn. Vilket innebar att byns alla ungar var lekkamrater och syskon. Min bästis bodde på samma gata som oss. Hon kom till Sverige samma dag som jag fyllde ett. I min värld var det som en födelsedagspresent. Vännens familjs telefonnummer var det första jag lärde mig. På vår tomt fanns Eken med repgunga. Från berget kunde man ta sats, olika nivåer för olika stora och modiga barn. Vi plockade bär, frukter och grönsaker. Smaken och känslan av rå potatis får mig fortfarande att tänka på den barnvänliga (spisfria) maträtten jag och vännen tillrädde. Det fanns flera körsbärsträd, men bara ett Körsbärsträdet. Klättrade man upp där kunde det vara en båt eller ett rymdskepp. Naturligtvis hade vi förbestämda platser på farkosten. Villkoret för att leka i trädet var att man kunde ta sig upp och ner själv. När vi varit i byn gick vi ibland över stora Berget på vägen hem. Där byggdes Kojan och där fick den stora, fina och kloka pojken en spik i foten. Nedanför tomten gick Stora vägen. Skulle vi på utflykt gick vi till Skogen och mamma skapade äventyr i Stora salen, Djungelstigen, på Båten, hos Girafferna eller på Lasses borg. På vintern åkte man pulka i Kokullabacken och skridskor på Man. På sommaren bodde hela byn i en egen hörna på Långö där vi barn lärde oss simma.

När skolan började fick jag med mig vindruvor från växthuset och tog bussen från Pumphuset. Förhållanden mellan vänner och familjer förändrades. Så en dag när jag klättrade i byggnadsställningen som tillfälligt tjänade som lekställning på Planen, träffade jag vännen som skulle bo nära stallet vi brukade gå förbi under Västeråkrarundan. Efter många cykleturer i backen blev den nya bästisen grannen i Gula huset. Våra föräldrars önskan att spara in på telefonräkningar fick dem att visa god vilja när vi undersökte möjligheterna med linbanor och snabbtelefoner mellan husen. Så jag antar att ganska mycket av Bullerbyidyllen fanns kvar många år skolan hade börjat. Men sommarloven var nog i alla fall bäst.

En dag ska jag skriva om Halva apelsin, Själagölen, blommorna och allt annat viktigt.