piffism

har förstått att jag alltid kommer att vara den som valt att inte bo i samma stad som familjen. två gånger har jag lämnat. valt något annat före. ändå finns familjen kvar. alltid. men när jag kommer och hälsar på som en paus i mitt vanliga liv, så lever de andra sin vardag. tiden kan inte mätas som vanligt då. kanske är det bara jag som rör mig annorlunda till den.

jag borde ringa oftare. jag borde berätta mer. när det blir för långt mellan gångerna finns det inget att tala om. men nu finns det.

innan jag åkte hann jag äta av den bästa (eller i alla fall största) glassen med en av de bästa vännerna. sen hann jag äta de bästa kroppkakorna.

inför hemresan hade min packning utökats med:

• ett åttamannatält fastspänt på en kärra med ringklocka
• boken Bränt barn av Stig Dagerman
• boken Så fungerar Sverige från 1976
• boken Ögonblicket åt framtiden
• en pärm med en bild av den lilla sjöjungfrun på omslaget och anteckningar till en novell om Ulf på insidan
• en pärm från bildundervisningen år 7-9 (den påminde mig om hur dåligt minne jag har)
• fyra vegetariska kroppkakor
• en tom pärm
  
• ett rött halsband
• en LP-skiva med Cool Canys Go´bitar 2 (har vi den första måste vi ha den andra)
• en LP-skiva kallad håll dig igång, daterad 1971
• knivar, gafflar och skedar
• ett par vita leggings
• en boll
• två tygprover

barnet alla väntat på kom när jag satt på tåget hem.