ganska förvånad skrattar jag åt hur genomskinlig jag tydligen är. hur någon jag trodde jag lyckats gömma mig för hittar alla svaga punkter. tröttheten hindrar mig från att neka till det som är sant. svagheterna lyfts och blir styrkor. ett ögonblicks tystnad senare har jag sagt för mycket
hoppsan
jag ser inte när jag passerar gränsen. har jag väl börjat berättar jag allt, tills ingen vill fråga mer.
och hela tiden snurrar tankarna. är det såhär för alla? varför har ingen berättat så att jag kunde förstå? och jag vet att det är jag själv som inte velat låta mig förstå. tänker att jag är som läkarstudenterna på tv. de som satsat allt. de som är som 15-åringar emotionellt. men jag är ju inte alls som dem egentligen.
det finns inget mellanläge längre
topp eller bott
hoppfull eller hopplös
känns ju att man lever liksom
o de e rätt gött
4 kommentarer:
va fint du skriver!
tack snälla du
inte riktigt på ämnet. sen jag läste att du skall bli lärare har jag haft viljan att kommentera det, vet att det kan vara irriterande att få kommentarer om yrke eller studier, men av det jag kunnat utläsa på bloggen, även om det bara är en liten del av en hel människa, så tror jag att du kommer bli en underbar lärare, det var egentligen bara det.
shit, sitter o ler framför datorn. Härligt att få en sån kommentar. Vet inte hur mycket det jag skriver här kan berätta om hur väl jag kommer finna mig i min framtida yrkesroll, men något verkar det ju säga. Tack i massor!
Skicka en kommentar